Det har varit en omtumlande vecka. En vecka på sjukan var exakt en vecka mer än jag hade räknat med. Skönt att komma hem, men lätt att förta sig i tron att man är pigg, när det i verkligheten nog är rätt länge innan energin är tillbaka och ordningen återställd.

Jag försöker släppa det här med psykiatrijobbet som uteblev och istället vara tacksam över att ha en chef som gör allt för att lösa situationen åt mig. Försöker också acceptera att jag inte orkar slutföra terminen och därför måste göra nån liten insats i sommar istället. Det är surt, ja. Men det kunde varit värre, tänker jag.

I veckan får jag besked av chefen angående när, hur och var jag ska arbeta i sommar. Semester blir det hur som helst i juni.

Som sagt, jag försöker släppa, försöker att inte fundera så mycket, men blir ändå gråtmild och trött emellanåt, av allt funderande och av energibrist.

Det ordnar sig säkert. Det brukar det göra.

Det är en ny patient på väg att installeras på salen. Man drar för alla draperieroch jag hör hur de stökar med patienten, en man. "Är det nåt du behöver"? frågar undersköterskan. "En kvinna" svarar han och jag gör allt jag kan för att inte skratta högt och ljudligt. Jag anar en missbrukare som trillat illa.  Det finns en rå humor. I lagom mängd är det roligt. Fortsätter det så kan det bli en lång natt...

En vecka har snart gått. Sen jag hamnade i det här båset av sal 1.
Idag, då jag för första gången varit utan läkemedel som trubbar av tankarna, så slår det mig att jag på nåt sätt har en vecka borta... först flera timmar innan jag hamnade just här. Ett plötsligt uppvaknande i sängen hemma, mitt i natten. Kröp på golvet till medicinskåpen. Tog tabletter efter bästa nästan-sjuksyrraförmåga. Ett besök på akuten. I fosterställning. Mer mediciner: voltaren,stesolid, ketogan...En ambulansfärd i efterlängtad dvala efter mängderna av mediciner. Nån sjuksyrra på akuten här i sunderbyn, som fått uppdrag att se till att jag var vid medvetande...  och så resten av veckan då. En hel vecka av mitt liv.  En vecka av vardag och familjeliv.Känns som en sur förlust, och jag tänker på dem som faktiskt lever långa tider av sina liv på sjukhus och som kanske till slut inte kommer hem igen... då är en vecka ganska banalt och kanske tillför det någon ny dimension av att vara tacksam.

Skickat från min HTC

Snabba växlingar

Igår, efter att jag vaknat upp ur dvalan på hospitalet i Kalix, så fick jag veta att jag hade haft lite ST-förändringar på EKG under narkosen. Eller rättare sagt: jag var vaken, lite lullig och hörde narkosläkaren prata med sköterskan om att det skulle tas Troponinprov, varpå jag lätt upprört frågade om jag hade fått en hjärtinfarkt... och som sagt, förändringar hade förekommit, dock tillfälliga och inte stora.

Troponinproven (två stycken, sex timmars mellanrum) var tack och lov negativa, faran avblåst. Och även om jag förstod att det sannolikt var falskt alarm, så nog tusan hann jag bli rädd! Medan jag låg där och funderade så hann jag ta studieuppehåll, gå tillbaka till mitt vanliga stressfria arbete, börja äta massor av mediciner och ställa in mig på ett begränsat liv...

Fick just ännu mer att vara tacksam över...

Jag generaliserar aldrig...

Var på fest igår. Nån slags bjudfest där arrangörerna bjuder några par och de paren i sin tur ytterligare några par... man visste alltså inte vad -eller vem- som väntade...

Inte många bekanta ansikten, men småtrevligt ändå. Välkomstdrink med Red Gold. Red Gold blir aldrig fel. Först lagtävlingar och sen allmänt mingel... Egentligen är jag ingen festmänniska. En mysig hemmafest med de närmaste vännerna slår högre. Fast det var roligt att vara bjuden och en kul erfarenhet.

Hamnade i diskussion med en arkitekt. Han undrade vad jag pysslade med. Jag svarade.
Han undrade om jag kunde tänka mig att arbeta i Piteå om jag inte skulle få jobb i Sunderbyn... Att jag ville vända på ordningen, Piteå som förstahandsalternativ, kunde han inte förstå, nog måste det väl ändå vara bättre att pendla till Sunderbyn? Jag ställde inga motfrågor.

Han undrade inom vilken del av sjukvården jag vill arbeta och jag sa att av allt som finns att välja på, så är det mesta faktiskt intressant. Primärvård, psykiatri, medicin... Kanske några månader här och några månader där, för att känna sig för, tänker jag... Jo, sa han. Och det måste väl hursomhelst vara bättre än att stämpla hela tiden? undrade han lite menande... (!)

Svarade att jag faktiskt inte har någon erfarenhet av a-kassan och att jag under studietiden jobbar kvar 42% på min tjänst sen åtta år, samt har två barn. Och att min andra hälft också satt sig på skolbänken efter tio års anställning... Löjligt att gå i försvar, jag vet, men det kändes nödvändigt.

Jag har grunnat på det här idag. Lite stött. Vad var det som fick honom att tro att jag varit arbetslös hela livet, för det kändes på sättet han sa det att det var så han menade? Var det utstrålningen, kläderna, åldern? Och varför tänker han att det skulle vara bättre på något sätt, att arbeta i Sunderbyn?

Sen verkade han rätt förvånad när jag berättade om utbildningens upplägg, med forskningsfokus och vetenskapsmetodik... Jag trodde att sjuksköterskeutbildningen var vedertagen (bland allmänheten) som en akademisk utbildning numera...

Man sitter och gör sitt bästa för att vara trevlig och få nåt slags utbyte av en egentligen helt främmande människa... men känner att den andre ser en nästan som mindre vetande och av lite lägre klass, med en sämre utbildning. Det är tack och lov sällan man träffar på sånt. Nästan aldrig faktiskt.

Underbart att veta att jag själv är helt utan förutfattade meningar, särskilt om arkitekter i moderatblå Peakskjorta. Underbart att veta att jag ALDRIG generaliserar och att jag håller en inte mycket, men ändock lite högre klass, rent allmänt.

Oh, I´m good...

Vickan tipsar:

Veckans snyggaste accessoar!