Det är en ny patient på väg att installeras på salen. Man drar för alla draperieroch jag hör hur de stökar med patienten, en man. "Är det nåt du behöver"? frågar undersköterskan. "En kvinna" svarar han och jag gör allt jag kan för att inte skratta högt och ljudligt. Jag anar en missbrukare som trillat illa.  Det finns en rå humor. I lagom mängd är det roligt. Fortsätter det så kan det bli en lång natt...

En vecka har snart gått. Sen jag hamnade i det här båset av sal 1.
Idag, då jag för första gången varit utan läkemedel som trubbar av tankarna, så slår det mig att jag på nåt sätt har en vecka borta... först flera timmar innan jag hamnade just här. Ett plötsligt uppvaknande i sängen hemma, mitt i natten. Kröp på golvet till medicinskåpen. Tog tabletter efter bästa nästan-sjuksyrraförmåga. Ett besök på akuten. I fosterställning. Mer mediciner: voltaren,stesolid, ketogan...En ambulansfärd i efterlängtad dvala efter mängderna av mediciner. Nån sjuksyrra på akuten här i sunderbyn, som fått uppdrag att se till att jag var vid medvetande...  och så resten av veckan då. En hel vecka av mitt liv.  En vecka av vardag och familjeliv.Känns som en sur förlust, och jag tänker på dem som faktiskt lever långa tider av sina liv på sjukhus och som kanske till slut inte kommer hem igen... då är en vecka ganska banalt och kanske tillför det någon ny dimension av att vara tacksam.

Skickat från min HTC