Det har varit en omtumlande vecka. En vecka på sjukan var exakt en vecka mer än jag hade räknat med. Skönt att komma hem, men lätt att förta sig i tron att man är pigg, när det i verkligheten nog är rätt länge innan energin är tillbaka och ordningen återställd.

Jag försöker släppa det här med psykiatrijobbet som uteblev och istället vara tacksam över att ha en chef som gör allt för att lösa situationen åt mig. Försöker också acceptera att jag inte orkar slutföra terminen och därför måste göra nån liten insats i sommar istället. Det är surt, ja. Men det kunde varit värre, tänker jag.

I veckan får jag besked av chefen angående när, hur och var jag ska arbeta i sommar. Semester blir det hur som helst i juni.

Som sagt, jag försöker släppa, försöker att inte fundera så mycket, men blir ändå gråtmild och trött emellanåt, av allt funderande och av energibrist.

Det ordnar sig säkert. Det brukar det göra.