Varmt och gott

Så har jag då jobbat idag. Dock inte i mitt anletes svett, måste jag tillägga.
Lite morgonbestyr och så en liten stadsrunda. Efter jobbet skulle Storbarnet hämtas på läger. Det visade sig, föga förvånande, att det var just nämnda storbarn och hennes kompisar som var lägrets vaknaste och stojigaste ungar igårkväll. Likaså hade de varit lägrets tröttaste deltagare i morse. Jag skrattar lite i smyg och kan precis känna den där lägerkänslan. Finns det läger för vuxna? Sjösportläger? Med segling, bad och kanoting? Jag vill också åka på läger. Med risk för att den där lägerkänslan då uteblir, grundat i att jag inte är åtta år längre. Men det kanske är värt ett försök?

Värmen håller i sig och är alldeles fantastisk. Har ikväll suttit ute hos kompisarna på Furuberget medan ungarna plaskat i deras jättepool. Jag tog ett dopp själv också, men vilken besvikelse! Det märks att isoleringen tunnats ut betänkligt på undertecknads lekamen, för SOM jag frös! Jag som egentligen älskar att bada. Kanske man kan skylla det på att klockan var 19:30 och att poolen vid den tiden mest låg i skugga? Fast å andra sidan: det var 27° i vattnet och runt 25° på land.

Vid 22-tiden gick jag en långpromenad med hon i gula huset på Udden. I linne och 3/4-byxor, utan att frysa. Nog hade det varit trevligt om värmen kunde hålla i sig några dar till, men det ska väl tydligen bli sämre mot helgen.

Nu är klockan plötsligt efter midnatt igen och man borde gå i säng, eftersom man inte kan slira på sömnbehovet. En sömnbehovsackumulatortank hade varit fint. Sova 9-10 timmar under vinternätterna, och sen klara sig på fem timmar just i detta nu. Och ännu bättre hade varit om man vore pigg om morgnarna, så att man hann njuta av dagarna. Men sömnen är väl aldrig så god och tung som vid femtiden?

Dagens dag

Var iväg och droppade av dotran på läger idag. Tillsammans med tre kompisar från byn, och en massa andra barn förstås, kommer de säkert att ha fullt upp och hur roligt som helst tills i morgon eftermiddag.

Eftersom vi ändå var i området, så var jag och Den Lille förbi på mitt jobb och hälsade på. Mitt jobb, som är mitt, men som jag för tillfället inte har tillgång till. Märklig känsla...
Det blev i alla fall en trevlig stund med mycket surr. Lutten blev bjuden på en stor skål glass av Kerstin. "Och vet du mamma? Hon har en bil som man kan ta av taket på"

Sen hade jag några pappersärenden uppe på Stöd och Omsorg och eftersom vi hade en timme på oss innan middagsdaten med pappan i huset, så hann vi gå runt på Norra hamnen och titta på båtar, broar, kranar och labyrinter. Gossen, han som aldrig är tyst, frågade om vad som stod på skyltarna, vad de de röda ballongerna (bojarna) längst ut på y-bommarna var bra för och om varför det låg plastpåsar vid vattenbrynet (och det finns det ju fog att undra över). Sen la han sig raklång på Tages bro för att titta ner på kanalens strömmande vatten genom en minimal liten glipa... Han är fantastiskt mysig, den pojken. Att få dela hans tid är som en varm gosig filt över hjärtat.

I detta nu är han ute och kör fyrhjuling, med pappan cyklandes bredvid. Själv har jag klippt det nästan sista av gräsmattan, men strandade i diket med ett par minuters körning kvar. Måste hämta mer bensin, men tar en liten paus innan.

I morgon ska jag faktiskt jobba. På mitt eget jobb och på min egen schemarad. På timtid dock, vilket om möjligt känns ännu märkligare än att inte jobba alls.
Sen ska storbarnet hämtas på lägret och ja... efter det fortsätter väl ledigheten. Värme i badvattnet och fina dagar står på önskelistan. Bada är ett av sommarens guldkorn.

Bärsjal. Och typerna som använder dem.

(ta det här med en nypa salt):


Jag hade ärenden till samma ställe flera gånger förra veckan och det var många andra som också hade samma ärende på samma ställe, samma vecka. Vår gemensamma nämnare var att vi antingen lämnade eller hämtade barn på en sommarlovsaktivitet.

Någon, som också var där, hade ett barn i en bärsjal. Jag har väl aldrig riktigt förstått grejen med bärsjal, det verkar bara krångligt. Men det ska tydligen vara bra... När jag ser folk bära omkring på barn i tygstycken så tänker jag dels att det handlar om spädbarn: små lätta barn som inte har intresse av att fara runt och kolla läget och smaka på smulor på golvet. Och så tänker jag Afrika. Fördomsfullt eller baserat på sånt man ser på tv?

Åter till historien: Någons barn verkade inte uppskatta att sitta fast på sin mamma. Inte någon av de flera gångerna. Benen vitt isär, fastnajade mot mammans höfter. Mage mot mage, med ett tjockt tyg som tvångströja. Barnet var ganska stort, helt säkert i kryparåldern och man kan anta att en barnvagn hade fyllt transportsyftet bättre. Eller i alla fall en bärsele. I en vanlig Babybjörn hade barnet kunnat vifta på armar och ben åtminstone.

Och så kommer då fördomarna... Jag är inte stolt över dem, men jag tänker direkt att den där mamman säkert ammar bebisen i minst ett par år, bara lagar hemlagad ekologisk barnmat och tycker att man kränker barnet om man säger "nej" till det. Hon har bergis läst alla uppfostringsböcker, men förfasar sig över Anna Wahlgren. Hon tror att barnet far illa av att sova i egen säng och tar ut all föräldraledighet själv för att hon dels tror att bebisen kommer att få anknytningssvårigheter om hon är borta mer än medan hon går på toaletten och dels ändå inte tror att pappan förstår vad bebisen behöver. Hon har inget behov av egen tid, för det är ju ändå barnet som är hela meningen med hennes liv, odelat. Och dessutom skulle det fara illa av att ha barnvakt en kväll. I alla fall innan det nått skolåldern.

Det roliga är att jag säkert har hur fel som helst... Men intressant ändå att man hinner ha så många åsikter, baserat på några minuters intryck... än mer intressant vore att få veta hur det egentligen förhåller sig för just den mamman. Kanske har hon väskan full av Semperburkar och kanske har hon inget som helst intresse av barnuppfostran. Kanske stoppar hon fingrarna i öronen och sjunger högt medan hon sitter på dass, för att få en extra minuts lugn och ro innan hon går och tar upp den gallskrikande bebisen ur spjälsängen?

Med Guds hjälp och Bingolotto...

...som Euskefeurat, Norrbottens tydligen bara näst bästa band, sjunger. Med Guds hjälp och Bingolotto kanske det går att pussla ihop den här sommaren på nåt vis.

Som ni vet så gick sommarens sjuksköterskejobb upp i rök i och med att jag hamnade på hospitalet härförleden. Min chef på ordinarie arbete lovade att försöka ordna mig nåt att pyssla med i sommar, men min egen schemarad kunde jag av förklarliga skäl inte få tillbaka förrän 1 september, eftersom nån redan fått ett vikariat där hela juni, juli och augusti.

Ett nytt assistansärende var på gång hos Stöd och Omsorg och jag fick ta en av nattraderna där över sommaren, med början runt midsommar, mellan tummen och pekfingret. Men så bar det sig inte bättre än att brukaren avled.

Så i nuläget vet jag inte mer än att jag har tio arbetspass natt, hos en brukare, mellan 15 juli och 15 augusti. Första halvan av juli tar jag semester och de sista dagarna i augusti föräldrapenning. Juni har jag varit sjukskriven från dag 1-22. Men min arbetsgivare vill inte betala min sjukpenning eftersom jag formellt är tjänstledig och deras enda skyldigheter att återta tjänstledighet sträcker sig till föräldraledighet och studier... Ärendet är sänt till Försäkringskassan. Men om jag får sia om utgången av det, så lär FK knappast vilja betala min sjukpenning, med hänvisning till att jag har en anställning...

Nåja... jag tror ändå att det löser sig på nåt sätt. Det blir i alla fall en betydligt lugnare sommar, både för mig och barnen, än vad som från början var planerat. Gott så. Och som flera redan sagt, så kanske det var meningen att jag skulle lägga in bromsen nu. Det har varit hektiskt rätt länge.

Nu återstår att se hur det löser sig...

För egen del tror jag nog mer på Guds hjälp än på Bingolotto.
Vår Herre tar ju som bekant aldrig semester, medan Bingolotto har ett långt sommaruppehåll. Dessutom vann jag tvåhundra spänn på nämnda lotteri (som jag återigen vill understryka att jag inte ser på tv, utan rättar i efterhand) i vår, så turkvoten är nog fylld...

En fantastiskt varm (både temperaturmässigt och i hjärtat) skolavslutningsfredag är slut. En mamma som ömsom hostar i den obefintliga bönhusluften och ömsom bölar lite i smyg till sånger jag också sjungit på egna skolavslutningar. Det är svårt att greppa: Inte är det så länge sen... och nu är det min egen åttaåring som står där framme bland 40 andra och sjunger, fin i håret och i en klänning snyggare än jag nånsin vågat drömma om som liten...
Mycket fin sång och musik, sedvanligt tal och spex av rektorerna och blommor till såväl lärare som städerska och husmor. Precis som det ska vara. Och sen tårta hemma på altanen.

Sedan hann vi med ett premiärbad, för barnens del åtminstone, själv avstår jag tills dess att de här luftrören repat sig.

Till sist födelsedagsmiddag hos svärmodern och svärfadern, tillsammans med svägerska med familj. Smörgåstårta. Ute under markisen och vi blev kvar till nästan 21.30. Då var det fortfarande 25 grader.

Nu har vi en hel ledig helg till förfogande. Inga planer ännu, men det lär knappast bli händelselöst.

Det hostas. "Mycket partiklar i luften" säger doktorn.

Jo tack, det märks. På vardagsrumsbordet. Nytorkat klockan 14. Guldammigt klockan 18.
Men det är ju sommar, så jag klagar inte. Jag konstaterar.

Det märks att det är sommar. Ungarna kan inte somna. Och från och med i morgon är det okej med sena kvällar och märkliga mattider. Strax sommarlov. Välbehövligt för både stora och små, även om en av oss stora inte får någon ledighet att tala om, i sommar. Men han verkar rätt nöjd ändå...

Mindre roligt är väl att den här supervärmen, som kvällstidningarna kallar den, säkert kommer att ersättas av rekordkyla. Det är ju bara första halvan av juni än. Endera kvällen somnar man till 22 grader och solsken och vaknar nästa morgon då penséerna (som jag visserligen inte har) har frusit ihjäl i sina krukor.

Helgens Rikskonferens (EFS) på Havsbadet var lyckad, i alla fall det lilla vi såg av den. Nästa gång konferensen hålls i Piteå (statistiskt sett om åtta-nio år tror jag) så ska mitt engagemang vara större, eftersom barnen då är rätt mycket större. Mer delaktighet från min sida då, bullbak och funktionärsskap. Hoppas jag.

Nå... god natt.