Hä sko gå tångt...

Helt fast i tentadjungeln, men får inget vettigt gjort. Känns det som. För varje sak som lärs in, så står mig tusen åter...

Har suttit på Studiecentrum idag och ska göra detsamma i morgon. Ikväll, så fort barnen landat på sina kuddar så dukas böcker och anteckningar upp igen.

Känns hemskt att säga, men jag är inte världens bästa mamma i veckan. Eller, det är jag nog aldrig, men fram till på fredag kommer engagemanget att vara dåligt. Det ryms bara medicinsk vetenskap nu. På fredag öppnar jag ventilen. Ut med vetenskapen, in med engagemanget...

Så, mina barn må förlåta mig. Nu ska här läsas. Men hur får man in hela ortopedibiten på ett par dagar? Och njursjukdomarna? Och traumatologin? Och farmakologin? Hela sommaren hänger på det här... jag får visserligen jobba som uska om jag inte klarar tentorna, men det känns lite grann som att arbetsledaren inte skulle bli överförtjust... och dessutom VILL jag skaffa mig den erfarenhet som jobbet innebär... annars hade jag ju lika gärna kunnat gå tillbaka till ordinarie arbetet.

Nåväl... jag tröstar mig med lite andrahandsmaterialism: Var in på Kupan idag och fyndade en pall, en sån där kub från Ikea med svart klädsel på. Ska stå i hallen. Trettio pengar. Och ett par jeans från Vero Moda (jag som aldrig handlar begagnade kläder, haha) för trettio kronor...

Påskaftonens förmiddag. En halvmils promenad på bar grusväg och frusen sjö. Bara jag, mina tankar och en strålande sol. Väl framme vid målet bjöds det på gott sällskap, glada barn och gott tilltugg. Mer kan väl ingen människa begära?

Skickat från min HTC

Jag gjorde det! Jag köpte en truckerkeps till min son. Den allra fulaste accessoar en liten gullig kille kan ha... matchar inte på något sätt. Värdelös passform eftersom skärmen är mycket bredare än huvudet. Men alla har ju de där arma kepsarna så det är klart pojken måste få en också. Jag tröstar mig med att åtminstone en av oss blev överlycklig.
Bara han nu inte kommer och kräver en för stor hoodtröja också,  och en supermaffig guldkedja med peacemärke på...

Kissologi och sällskapsspel

Sonen har upptäckt tjusningen (som jag förmodar att det är) med att ståkissa.
Själv är jag väl sådär lagom förtjust, för det tycks vara med ståkissande som med Othello: "A minute to learn, a lifetime to master"

Men vaddådå, tänker ni kanske, det är väl bara att säga åt honom att sätta sig ner?

Jovisst, i den bästa av världar... Men eftersom den här gossen aldrig, aldrig någonsin är kissnödig så kommer han ålande, hoppande och studsande när nöden blivit plötsligt påkommen och outhärdlig. Och då finns ingen tid att sätta sig ner. Bara ståplats hinns med...
Trycket är då, som ni säkert förstår, ganska högt och resultatet när man släpper knicken på slangen blir därefter... Alldeles nyss har jag torkat av toalettstolen, sophinken och en pall... allt medan pojken stod bredvid med sitt allra bredaste leende, sprunget ur glädjen över det uträttade stordådet.

Och det något tragikomiska i det hela är, att jag tror att om tio år kommer han fortfarande att tycka att det är lika roligt!
Men förhoppningsvis har han då något så när lärt sig behärska tekniken. Hur man torkar upp alltså.

En liten lista...

Snodde en lista av Erika (fast svaren står jag för själv...)

♥Vaxat benen...? Så självdestruktiv blir jag aldrig.

♥ Helrakat kissen…? Oavsett vad som avses här så: nej! :-P

♥ Tagit en sömntablett…? Det har hänt, men nuförtiden somnar jag nästan stående om tillfälle ges.

♥ Varit otrevlig mot en kollega…? Det tror jag nog. Antagligen i nåt tafatt försök att göra min åsikt känd och förstådd, men att jag varit så upprörd att jag blivit mer personligt engagerad än kollegialt professionell, eller vad man ska kalla det. Och säkert nån annan gång då jag själv inte uppfattat mig som otrevlig, men kollegan gjort det...

♥ Brutit något ben…? Revbensfraktur i graviditetsvecka 30. Hade bronkit också. Mycket dålig kombo och antagligen frakturens orsak. Men jag var envisare än all världens åsnor just då och förhalade lokalbedövning via kateter under revbenet *hurves*, tills dess att de skickade hem mig från avdelningen.

♥ Haft gruppsex…? Ett kraftigt och resolut NEJ! Jag har som fattat att horisontallägesbrottning är en tvåmanssport. Eller så är jag ohyggligt omodern.

♥ Flirtat med en upptagen man…? Nä... flirtning överhuvudtaget har jag inte ägnat mig mycket åt... hur gör man?

♥ Flirtat med en kvinna…? Se ovan.

♥ Stoppat fingrarna i halsen för att kräkas…? Ja! Fast inte av anorektiska skäl. Och inte har det lyckats särskilt bra heller.

♥ Kallat någon för Gubbj**el i vuxen ålder…? Jaa, usch... eller nej... men tänkt i alla fall. Kanske inte just det ordvalet, men kraftigt negativa tankar har jag tänkt, det måste jag medge. Oftast har det tänkts om äldre bilförare, och tanter före mig i kön på Ica. Såna som betalar helghandlingen (två skivor rökt skinka, en liter kärnmjölk och en påse Kungen af Danmark) med enkronor, enkronor som kassören får räkna och så visar det sig i slutet att det inte räcker och så ska varenda krona pillas ner i portmonnän igen innan tanten till slut halar fram en ovikt femhundring och en rabattkupong på kärnmjölk. Och sen har hon glömt köpa kasse, så då börjar hon rassla med enkronorna igen... Såna gånger händer det att det föds tankar som borde stannat på embryostadiet.

♥ Snattat något…? När jag var sex år åt jag smågodis ur lådorna i kiosken på Pottans Camping (det var vi som var värdar för campingen, visst förmildrar det brottet lite grann?).

♥ Prövat narkotika…? Tjaa... räknas bensodiazepiner som man får hos tandläkaren? Och lustgas på förlossningen? Hur som helst så är lustgasen att föredra, eftersom jag aldrig har ringt några märkliga samtal under påverkan av den.

♥ Köpt ut alkohol till ditt barn…? Haha! Jag handlar ju knappt till mig själv... och jag kommer inte att köpa ut åt dem heller. Jag funderar på stenhård internatskola åt ungarna från tolvårsåldern tills dess att de är tillräckligt vuxna att ta hand om sig själva... låt säga runt 25 år...

♥ Varit avundsjuk på någon du tycker om…? Johodå. Inte blir jag avundsjuk på människor som inte betyder nåt för mig. Samtidigt som jag av hela hjärtat unnar mina nära och kära det allra bästa! Lite paradoxalt möjligen...

♥ Skvallrat en otrohet till den otrognes partner…? Nej, jag skulle aldrig fatta om nån betade på andra sidan staketet... och jag har människor omkring mig som helt säkert skulle ha vett att avsluta det ena innan de påbörjade något annat.

♥ Haft ångest för att du shoppat för mycket…? Jo, men jag minns inte exakt när och vad... det var säkert för att den inhandlade saken i fråga var mer onödig än kostsam. Och jag har blivit klokare (undrens tid är ej förbi) när det kommer till att köpa sånt jag verkligen vet att jag vill ha och kommer att vilja ha kvar längre fram. Det är en både ekonomisk och miljömässig fråga.

♥ Målat naglarna blå…? Ja, fast lika snabbt tagit bort det igen.

♥ Tänkt ”f*n vad snygg jag är idag”...? Nej. Det har aldrig hänt, kommer sannolikt aldrig att så göra heller. Men det är helt klart lättare att se sig i spegeln nu än förra våren... och de flesta av mina mindre smickrande egenskaper (löshud, födelsemärken, dubbelhaka och burriga ögonbryn) kan jag behålla... bara jag kunde få lite fylligare huvudbehåring.

Den nästan riktiga patienten...

Känner att jag ju måste rapportera hur vår date med Alf -den nästan levande patienten- gick...

Det verkar finnas ett särskilt övningsrum på LTU, för varenda tänkbar händelse som kan uppstå i omvårdnaden av en sjuk människa... rum för HLR-träning, provtagning, sterilisering... (av material alltså, inget annat!) You name it! Idag lättades på förlåten till ytterligare ett sådant rum. Den nästan levande patientens sjukrum. Sjukhussäng med full utrustning; övervakningsenhet, syrgas, sugutrustning... och så patienten då. En helkroppsdocka med puls, andning och blodtryck. Och som började prata med oss direkt vi kom in.
Rösten lät misstänkt lik Örjan, en av våra lärare... och efter att ha samtalat lite med honom... dockan... eller Örjan... så förstod vi att han såg oss. Örjan alltså, inte dockan. Bakom en spegelvägg, precis som i förhörsrummen i kriminalserierna, så satt Örjan bakom rutan och iakttog oss, och i scenarieträningen reagerade han på det vi utsatte dockan för. Svarade på våra frågor... gnällde lite när vi satte venkatater... han talade om var han hade ont och mätarna visade på skyhögt blodtryck, pulsen var hög och ojämn, det kunde man tydligt känna när man höll fingrarna på dockans hals, handled eller ljumske...

Nånstans i den där dockan fanns alltså en högtalare och en mikrofon... och det kändes, tro det eller ej, ändå rätt naturligt att behandla den där gummikroppen som en riktig människa, eftersom den pratade...

Ytterligare ett spännande moment avbockat. Rask marsch vidare mot tentorna.

Defibrillera mera!

Två panikslagna kvinnor kommer utrusande och skriker i munnen på varandra:
Någon mår dåligt, någon andas inte, någon har ramlat ihop på golvet på Coop Forum i Boden. Fyra nästan-sjuksyrror råkar av en slump befinna sig just där, just då... Butiken är utrustad med en halvautomatisk bifasisk hjärtstartare och efter att det konstaterats ingen andning och ingen puls så är det bara att starta hjärt-lungräddning och koppla på hjärtstartaren...

Nej, det var inte på riktigt. Men nog tusan blir man helt inne i det man gör i alla fall! En riktigt rolig scenarieträning, som man nånstans hoppas att man aldrig behöver omsätta i verkligheten...
Men sannolikt lär det hända på allvar. Nån gång i yrkeslivet, eller än värre: i det privata.

I morgon ska vi arbeta med Alf, den nästan verkliga patienten, som kan prata och som har puls och en massa andra mänskliga funktioner. Vad han kan komma att drabbas av återstår att se, men att det handlar om akut buksjukdom, thoraxskador och skalltrauman vet vi. Och adjunkterna på LTU verkar ha fantasi att hitta på de mest märkliga scenarion. I T1, när vi tränade vårdhygien hade de fejkat diarré med plommonpuré... så man måste ge dem cred för deras insatser!

En förkylning har tagit mig i besittning. Trött, trött, trött...
Nästäppan lindras med alfareceptorstimulerande medel.
Luftrören får en omgång av såväl inhalationssteroider som Beta-2-agonister och det
blir säkert bra. Om ett tag. Men paniken över alla tentor, allt jag måste få in i huvudet, ligger under skinnet och lurar och det sista jag behöver nu är en förkylning som hotar hela planeringen... Funderar nästan på att ringa doktorn, lägga korten på bordet och be om starkare steroider för luftrören. Bara rakt av säga att jag måste ha dem... att börja äta dem nu, utifall förkylningen råkar vara envis... helgardering alltså. Månntro jag skulle få min vilja igenom? Och kanske man borde be om nåt nervlugnande också. Och lite Omeprazol. När man ändå är i gång...

Det är två digra tentor vi har framför oss. Gynekologi, obstetrik, akutsjukvård/trauma, IVA, katastrofberedskap, ortopedi, njursjukdomar, akuta buksjukdomar, autonomna nervsystemets farmakologi, skallskador, operation, narkos... två tentor på samma vecka... påsklovsveckan. Man förundras över planeringen...

Jag och min förkylning borde ta och lägga oss nu. Det är sannolikt en dag i morgon också. Min blå sovkompis blir kvar i sin rosa förvaringsask. Den funkar inte ihop med täppt näsa, märkte jag i natt. Och blir det nu hosta av det så drar jag väl antingen ner den blå i lungorna, eller så hostar jag iväg den så den trillar i golvet och spricker... inget verkar särskilt lockande.

Asså den pojken!

Han är rolig vår lille blonde! När man får lite tid för sig själv med honom och han får en syl i vädret så... då leverar han hela tiden!

Igår satt han och fädernet ute vid elden och pratade... Pappan frågade barnet om det skulle vara okej att han alltid fick vara hans pappa, eftersom det är så trevligt. Nja, tyckte sonen, det skulle nog bli svårt, med motiveringen att "när du blir en gammal gubbe så blir du knasig och börjar röka och då måste jag duscha".

Det kan låta märkligt... men har en mycket logisk bakgrund: Sonens mormor och morfar är gamla (i en snart femårings ögon) och de röker.Ofta och gärna. Varje gång vi hälsat på dem så slänger vi alla barn i duschen, samt alla kläder i tvätten. Barn ska lukta gott och det gör de inte efter en stund hos nämnda mormor och morfar. Krass verklighet. Och en given förklaring till gossebarnets resonemang!

Nämnas kan också att pappan lovade att aldrig börja röka och därmed skulle han få behålla pappatiteln. For ever.

Det här med rawfood...

... handlar egentligen inte om tjusig knappt-uppvärmd-mat-trend med gojibär, pinjenötter och sojayoghurtar... Att ta en större bit frusen oxfilé än man behöver och sen ta huggkubbe och yxa och dela den... det är rawfood! Ännu mer rawfood skulle det förstås vara att ta ett roadkill, snygga till det lite och grilla det med päls och allt. Fast det kanske är att överdriva lite?

Sitter och degar i soffan medan jag väntar på middagsfrämmandet och frisören. Sonen fick besök av kvarterets ohotat coolaste pojk och jag sitter här och småskrattar över deras konversationer... och kreationer! De kombinerar smakfullt spidermandräkter, capes, riddarkostymer och Byggare Boboutfits. Maten är förberedd, i all enkelhet serveras den etiopiska pepparsåsen med fralla, bananer och ananas. På förmiddagen, under föreläsningen, bakade jag en tårta med två vita bottnar och en brun, chokladpudding och marsankräm med punsch som fyllning. Grädde och strössel on top. Det är fredag och den är välkommen! Helgen ligger oplanerad, förutom ett barnkalas på söndag, dit dottern ska fara. Antagligen ska det grillas här hemma, maken pratar drömskt om förra helgens oxfilé, så favorit i repris är nog att vänta... Föreläsningen som gavs idag, av en lyrisk och sitt yrke hängiven, överläkare på Kvinnokliniken i Sunderbyn, handlade om graviditet, förlossning och preventivmedel... intressant förstås, men inte så mycket nyheter... Som med alla vidareutbildningar så verkar också barnmorska intressant. Jag tror mig dock veta att jag inte har rätt grundläggande egenskaper: snabba beslut och plötsliga vändningar är inte min grej (fast ingen nyutbildad känner sig väl säker på sånt?) och så är det ju det där med abortfrågan. Är inte rätt person att vara rådgivande i såna frågor och jag skulle aldrig assistera (=möjliggöra) en abort heller... Nu kallar kökstjänsten igen. Dags att börja värma på käket, som i nuläget består två frusna, hinkformiga köttfärssåsklumpar i en panna. Över. Och ut.