Skyltmax skänker en gratis skylt. och de har massor att välja bland!
För egen del väljer jag en namnskylt från Skyltmax med tanke på att jag snart behöver en i jobbet =)
Få en alldeles gratis skylt du med!
lördag 17 december 2011
onsdag 24 augusti 2011
Håhåhååå....nung.
Jag har blivit SÅ ordentligt lurad, hehehe!
Goda grannarna har myglat på med ett bisamhälle hela sommaren, utan min vetskap.
Hur jag kan ha missat det vet jag inte. Men jag har väl inte haft tid att reflektera: här uppe har vi ju andra djur (läs ormar, eller i alla fall en orm. Som inte var enorm) att hålla efter. Det kanske är där fokuset legat?
Jag har tidigare i vår framfört mina åsikter om djur med gadd, men givetvis inte förbjudit grannarna att ha några. Villkoret, dock, har jag halvt på skoj, halvt på allvar sagt är att jag då vill få del av honungen sen. Idag fick jag levererat en burk mycket lokalt odlad honung, som betalning för eventuell sveda och värk.
Någon sveda och värk har jag inte märkt av. Däremot har våra äppelträd fått ovanligt mycket äpplen. Det lilla trädet som till dags dato aldrig levererat ett enda, har i år tiotalet fina äpplen på gång, snart klara att skörda. Det stora har nog kanske 100 stycken. Det verkar rimligt att det beror på de där bina.
Jag fick honung och fina äpplen.
En liten payback i form av äppelfika i ännu ej bestämd form nån kväll, vore väl en på alla sätt god idé?
Goda grannarna har myglat på med ett bisamhälle hela sommaren, utan min vetskap.
Hur jag kan ha missat det vet jag inte. Men jag har väl inte haft tid att reflektera: här uppe har vi ju andra djur (läs ormar, eller i alla fall en orm. Som inte var enorm) att hålla efter. Det kanske är där fokuset legat?
Jag har tidigare i vår framfört mina åsikter om djur med gadd, men givetvis inte förbjudit grannarna att ha några. Villkoret, dock, har jag halvt på skoj, halvt på allvar sagt är att jag då vill få del av honungen sen. Idag fick jag levererat en burk mycket lokalt odlad honung, som betalning för eventuell sveda och värk.
Någon sveda och värk har jag inte märkt av. Däremot har våra äppelträd fått ovanligt mycket äpplen. Det lilla trädet som till dags dato aldrig levererat ett enda, har i år tiotalet fina äpplen på gång, snart klara att skörda. Det stora har nog kanske 100 stycken. Det verkar rimligt att det beror på de där bina.
Jag fick honung och fina äpplen.
En liten payback i form av äppelfika i ännu ej bestämd form nån kväll, vore väl en på alla sätt god idé?
måndag 22 augusti 2011
Junkfoldern
Brukar ta mig en titt i junkfoldern på min Hotmail ibland.
Och ja, skratta ni, -Hotmail, det låter som ett skämt. Men jag använder fortfarande Hotmail och har samma adress som när nån som var steget före och kunde det här med Internet, hjälpte mig att skapa kontot 1996 eller möjligen -97. Det hände sig för övrigt i en datasal i Vårdhuset,(numera hus Freja?) på Strömbacka, där samtliga 16 datorer (486:or) var kopplade till samma 55kbit:s modem.
Hursomhelst, skräpfoldern är intressant. I morse hade följande ramlat ner i brevinkastet:
-Erbjudanden om billiga, receptfria och helt säkra potensmedel för män (De mailen hör väl nästan till standarden?).
-Erbjudande om 1100:- extra i barnbidrag.
-Påminnelse om obetald hyra (Vad jag hyrt framgår dock inte).
-Bokningsbekräftelse på flygbiljetter till Bahrain och till det ett konto att betala biljettkostnaden till.
Och ja, skratta ni, -Hotmail, det låter som ett skämt. Men jag använder fortfarande Hotmail och har samma adress som när nån som var steget före och kunde det här med Internet, hjälpte mig att skapa kontot 1996 eller möjligen -97. Det hände sig för övrigt i en datasal i Vårdhuset,(numera hus Freja?) på Strömbacka, där samtliga 16 datorer (486:or) var kopplade till samma 55kbit:s modem.
Hursomhelst, skräpfoldern är intressant. I morse hade följande ramlat ner i brevinkastet:
-Erbjudanden om billiga, receptfria och helt säkra potensmedel för män (De mailen hör väl nästan till standarden?).
-Erbjudande om 1100:- extra i barnbidrag.
-Påminnelse om obetald hyra (Vad jag hyrt framgår dock inte).
-Bokningsbekräftelse på flygbiljetter till Bahrain och till det ett konto att betala biljettkostnaden till.
söndag 21 augusti 2011
Jag (kollar Facebook): -Leif har varit i Skellefteå och tittat på flygplan. Kolla
DC3:an, gode tjusig!
Maken (skojar): -Är det kanske Hammarskjölds*?
Jag: -Har ingen aning, men jag kan ta reda på det en annan Dag.
Humor? Tveksamt.
*Hammarskjöld omkom inte i en DC3:a (det var däremot en DC6:a, men ja, ni förstår principen...).
Och nej, de detaljerna hade jag förstås ingen aning om. Men Google visste.
DC3:an, gode tjusig!
Maken (skojar): -Är det kanske Hammarskjölds*?
Jag: -Har ingen aning, men jag kan ta reda på det en annan Dag.
Humor? Tveksamt.
*Hammarskjöld omkom inte i en DC3:a (det var däremot en DC6:a, men ja, ni förstår principen...).
Och nej, de detaljerna hade jag förstås ingen aning om. Men Google visste.
torsdag 18 augusti 2011
Jag håller på att sätta min lätt skuvade fyrkantighet på plats.
Det sker genom att utmana mina stora fasor. Exempel:
På mitt vardagsrumsbord har jag tre ljuslyktor. När jag köpte dem i fjol, så fanns de i lila, rosalila, grönt och vitt. Jag har två lila och en rosa. Mönstret i dem är inte riktigt likadant. Stor utmaning för fyrkantigheten.
Har just ramat in en förstoring i en vit loppisram, som (jag köpte två) är kvadratisk och har tre snygga passepartouter. Bilderna däremot var fula, men jag såg dem som ett renoveringsprojekt. Ska in med en förstoring i den andra också förstås.
Nu när jag satte in bilden, så såg jag att passepartouten sitter aningen snett, det diffar två mm från höger till vänster sida (på en längd av 50 cm). Den har antagligen varit så hela tiden, men jag har inte tittat närmare på den innan.
Det här tänker jag lära mig att leva med. Senare ska tavlorna upp på en vit tavellist som ännu inte inhandlats. Den ska sitta på väggen bakom köksbordet och givetvis skulle jag först ha en list som lagom rymde de två tavlorna exakt mitt bakom bordet. Men nu har jag funderat lite. Ska ta en 150 cm:s list istället. Den ska förvisso sitta mitt bakom bordet, men de kvadratiska tavlorna blir placerade åt endera hållet, med plats för andra ramar eller prylar åt det andra. Det är egentligen mot alla mina tänkbara fyrkanter.
Det ska in en Malmbyrå i hallen. Fantasilöst, joo, men praktiskt. Och snyggt! Jag tycker fortfarande att de är snygga. Ovanför ska jag ha en spegel. Och först var det givet att även spegeln skulle vara av ek. Rektangulär förstås. Men nu har jag ångrat mig lite. Jag vet inte vad det blir för nåt, men nåt annat än rektangulärt och ekigt i alla fall.
Det finns nog hopp för mig också. Snart kanske jag går åstad och köper ett klädplagg som har olika skärning på vardera sida. Eller, hemska tanke, axelband på bara den ena sidan :-O
Det sker genom att utmana mina stora fasor. Exempel:
På mitt vardagsrumsbord har jag tre ljuslyktor. När jag köpte dem i fjol, så fanns de i lila, rosalila, grönt och vitt. Jag har två lila och en rosa. Mönstret i dem är inte riktigt likadant. Stor utmaning för fyrkantigheten.
Har just ramat in en förstoring i en vit loppisram, som (jag köpte två) är kvadratisk och har tre snygga passepartouter. Bilderna däremot var fula, men jag såg dem som ett renoveringsprojekt. Ska in med en förstoring i den andra också förstås.
Nu när jag satte in bilden, så såg jag att passepartouten sitter aningen snett, det diffar två mm från höger till vänster sida (på en längd av 50 cm). Den har antagligen varit så hela tiden, men jag har inte tittat närmare på den innan.
Det här tänker jag lära mig att leva med. Senare ska tavlorna upp på en vit tavellist som ännu inte inhandlats. Den ska sitta på väggen bakom köksbordet och givetvis skulle jag först ha en list som lagom rymde de två tavlorna exakt mitt bakom bordet. Men nu har jag funderat lite. Ska ta en 150 cm:s list istället. Den ska förvisso sitta mitt bakom bordet, men de kvadratiska tavlorna blir placerade åt endera hållet, med plats för andra ramar eller prylar åt det andra. Det är egentligen mot alla mina tänkbara fyrkanter.
Det ska in en Malmbyrå i hallen. Fantasilöst, joo, men praktiskt. Och snyggt! Jag tycker fortfarande att de är snygga. Ovanför ska jag ha en spegel. Och först var det givet att även spegeln skulle vara av ek. Rektangulär förstås. Men nu har jag ångrat mig lite. Jag vet inte vad det blir för nåt, men nåt annat än rektangulärt och ekigt i alla fall.
Det finns nog hopp för mig också. Snart kanske jag går åstad och köper ett klädplagg som har olika skärning på vardera sida. Eller, hemska tanke, axelband på bara den ena sidan :-O
söndag 14 augusti 2011
Känner att jag måste argblogga.
Jag letar hissgardiner och efter att jag lite grinigt insett att det nästan inte finns gardiner i 160 cm:s längd, så kom jag ju på att man kan hänga gardinerna innanför fönsterfodret, det verkar folk göra. Och om folk kan, så kan väl jag med, tänkte jag då.
Men sen var det ju mönsterfrågan då. Gardinen ska vara vit. Riktigt vit, inget naturvitt eller linnefärgat. Och så vill jag gärna ha ett tryck på. Och jag har att välja på:
"Amor Vincit Omnia"
"Drömmen om Amerika"
"I takt med tiden"
"Solen har sin gång"
...eller så en med ett stort sabla Eiffeltorn på.
Jag funderar på att köpa en vit och trycka dit texten själv:
"Gode Gud, ge mig tålamod, men gör det snabbt"
Jag letar hissgardiner och efter att jag lite grinigt insett att det nästan inte finns gardiner i 160 cm:s längd, så kom jag ju på att man kan hänga gardinerna innanför fönsterfodret, det verkar folk göra. Och om folk kan, så kan väl jag med, tänkte jag då.
Men sen var det ju mönsterfrågan då. Gardinen ska vara vit. Riktigt vit, inget naturvitt eller linnefärgat. Och så vill jag gärna ha ett tryck på. Och jag har att välja på:
"Amor Vincit Omnia"
"Drömmen om Amerika"
"I takt med tiden"
"Solen har sin gång"
...eller så en med ett stort sabla Eiffeltorn på.
Jag funderar på att köpa en vit och trycka dit texten själv:
"Gode Gud, ge mig tålamod, men gör det snabbt"
måndag 8 augusti 2011
Pimp my träpanel
Bygma har en kampanj nu. 20% rabatt på all färg, så jag passade på att inhandla såväl kvistlack som lackfärg idag. Vattenbaserad lackfärg, mot alla mina principer, men det går ju nästan inte få tag på annat.
Och nog har det sina fördelar, det här med vattenburet. Oerhört enkelt att bara skölja penslarna under kranen när man är färdig. Får man färg på kläderna gör man samma sak: sköljer bort det. Det luktar inte heller färg hemma i flera veckor, om det nu ska vara nån fördel. Maken uppskattar det nog och visst vill jag att barnen ska växa upp giftfritt. Själv gillar jag doften av alkydbaserad färg. Faktiskt. Särskilt den där första lukten när man öppnar en helt orörd färgburk. Mmm!
Jag är oerhört dåligt påläst, så därför är det bara en löst grundad teori utan evidens, att vattenburen färg kvalitetsmässigt är sämre än alkydbaserad dito. Det känns rejälare med lite gift i grejorna. De nya kvaliteterna luktar lika blaskigt som dagislim. Nu ska ju den här antikvita lackfärgen bara användas på träpanelen i köket, men när det sedermera är dags att fixa till köksmöblerna så undrar jag om det inte blir en vända till Beijer ändå. De har de kemikalier jag letar efter.
Hursomhelst, ikväll kvistlackade jag den längsta av alla våra köksväggar. Två varv på en timme. Det är ju också en trevlig följd av att använda ny, modern och ofarlig måla: den torkar snabbt!
Sen provade jag den antikvita lacken på några små ytor som är i behov av flera strykningar. Och SOM det kommer att bli vitt! Tänk så mycket den gamla färgen gulnat, fast man tycker att den är vit. Nu suger det massor efter att få fortsätta, fixa till, försköna och se förändringarna eftersom. För halva nöjet är just görandet och att se förändringen efter ens egen framfart... det kommer att bli grymt najs med den nya tapeten sen också.
Man skulle bara haft en massa dagar till förfogande, som inte behövde åtgå till studier i kvantitativ forskningsmetodik.
Och nog har det sina fördelar, det här med vattenburet. Oerhört enkelt att bara skölja penslarna under kranen när man är färdig. Får man färg på kläderna gör man samma sak: sköljer bort det. Det luktar inte heller färg hemma i flera veckor, om det nu ska vara nån fördel. Maken uppskattar det nog och visst vill jag att barnen ska växa upp giftfritt. Själv gillar jag doften av alkydbaserad färg. Faktiskt. Särskilt den där första lukten när man öppnar en helt orörd färgburk. Mmm!
Jag är oerhört dåligt påläst, så därför är det bara en löst grundad teori utan evidens, att vattenburen färg kvalitetsmässigt är sämre än alkydbaserad dito. Det känns rejälare med lite gift i grejorna. De nya kvaliteterna luktar lika blaskigt som dagislim. Nu ska ju den här antikvita lackfärgen bara användas på träpanelen i köket, men när det sedermera är dags att fixa till köksmöblerna så undrar jag om det inte blir en vända till Beijer ändå. De har de kemikalier jag letar efter.
Hursomhelst, ikväll kvistlackade jag den längsta av alla våra köksväggar. Två varv på en timme. Det är ju också en trevlig följd av att använda ny, modern och ofarlig måla: den torkar snabbt!
Sen provade jag den antikvita lacken på några små ytor som är i behov av flera strykningar. Och SOM det kommer att bli vitt! Tänk så mycket den gamla färgen gulnat, fast man tycker att den är vit. Nu suger det massor efter att få fortsätta, fixa till, försköna och se förändringarna eftersom. För halva nöjet är just görandet och att se förändringen efter ens egen framfart... det kommer att bli grymt najs med den nya tapeten sen också.
Man skulle bara haft en massa dagar till förfogande, som inte behövde åtgå till studier i kvantitativ forskningsmetodik.
söndag 7 augusti 2011
Andas djupt...
Dags att ta tag i eftersatt underhållsarbete. 15 kvm panel ska målas och innan dess kvistlackas, eftersom det inte gjordes förra gången panelen i köket målades för sju år sen. Efter det ska ny tapet upp ovanför panelen. Förutsatt att maken då först har fixat det som har behövt fixas runt ytterdörren sen nya dörren sattes in för tre år sen. Det går inte snabbt hemma hos oss. Inte för nån av oss.
Efter allt det här så tror jag tusan att jag ska måla upp köksmöblerna som nu är furufärgade. Det blir ju ett evighetsgöra. Varje stol har många sidor, vinklar och vrår. Men jag tror att det skulle bli riktigt fräscht!
Så där ja. Alla kvällar fram till jul intecknade redan nu.
Efter allt det här så tror jag tusan att jag ska måla upp köksmöblerna som nu är furufärgade. Det blir ju ett evighetsgöra. Varje stol har många sidor, vinklar och vrår. Men jag tror att det skulle bli riktigt fräscht!
Så där ja. Alla kvällar fram till jul intecknade redan nu.
lördag 6 augusti 2011
Ikväll har vi tömt Coop Forums lamplager, så nu har vi ljus i vårt hus igen. Och det behövs! Dra så mörka kvällarna har blivit. Särskilt denna kväll, för det regnar. Doften och ljudet av regn har vi ju inte fått uppleva på hela sommaren, så det är mer än välkommet! Grodorna däremot, brukar mest få sätta livet till när det regnar. Men ska de prompt sitta mitt på vägarna i mörkret så...
Förutom lamplagret så tömde jag också Trocadero lightlagret. Man får passa på, vet ju aldrig när nästa tillfälle ges. Sällsynt dryck det där... synd att den så sällan går att köpa. Ovanligt god lightdryck... Nu låter det väl som att jag hinkar i mig läsk, men så är det inte. Man får väl helt enkelt bunkra upp för framtida behov när det råkar finnas.
Loppisen i morse, var ingen succé. Bara rappel. Jag hade kunnat lägga min tid på att sova istället. Men, men... Förra helgens fynd lever jag fortfarande på, så bra var de!
I morgon ska min bästa vän och vapendragare bjudas på middag. Hon fyllde år i maj, så det är med lätt försening vi går på Thai Garden. Några timmar av god mat och surr, utan barn och gubbar blir en bra avslutning på helgen.
Ett par nätters jobb återstår måndag och tisdag, innan det är dags att ta tag i den där fördärvade tentan. Usch säger jag. Usch!
Nu: Sömn åt tanten.
Skickat från min HTC
torsdag 4 augusti 2011
Man måste ändå säga att det finns fördelar med nattarbete. Många lediga dagar är en. Tid till planlöst surfande på Det Stora Nätet en annan.
I natt har jag hittat en klänning på Tradera. Den ska jag buda på i morgon, just innan auktionen går ut. Så gör jag alltid. Dumt att buda tidigt och pressa upp priset...
Jag har hittat en alldeles jättefin Crescenttjejcykel till vettigt pris på Blocket. Treväxlad, vilket jag anser vara gott och väl åt en åttaåring. Den ska jag ringa på i morgon.
Sen har jag i samma guldgruva hittat ett Indobord. Kvadratiskt, precis som jag vill ha det. Och ja, jag vet: det ska vara kantigt, avskalat, helst svart eller vitt, möjligen ek, nuförtiden. Men i vårt brunsvarta vardagsrum skulle det passa fantastiskt bra med nåt lite murrigare, mer robust. Är ju inte mycket för möbelkataloglooken. Det orientaliska däremot, tilltalar mig. Kanske provar att skambjuda, även om priset egentligen inte var nåt att gnälla om.
Idag plingade det till i inboxen. Ellos hade den goda smaken att skicka en 50%-rabattkupong "bara till DIG Victoria, vår bästa kund". He! Så nu finns snart Edgar (fast kromfärgad) i ett hem mycket nära mig. Blir kanon till den nya förvaringsmöbeln i köket, som nog snart ska installeras.
Är det bara jag som blir inredningssjuk De Luxe när mörkret kommer efter en ljus sommar? När man flyttar tillbaka in, flyttar även tanken på att fixa och dona in... Det kan möjligen vara ett omedvetet försök att projicera energin på nåt annat än att gräma sig över att sommaren snart är slut.
Själv gillar jag att blanda nytt och begagnat, ditt och datt. Panelen i köket måste få sig en burk färg i höst. Och eftersom vi måste fixa lite runt ytterdörren så blir det nog ny tapet i hall och kök... sen är väl bara frågan när i hela friden det ska hinnas med... jag tänker i alla fall inhandla material inom kort, så det är väl bara börja då.
Tapeten som ska upp är en Easy Up och i och med att vi har panel på undre halvan av väggen så är det enkelt att sätta upp de korta tapetbitarna... Under finns bara ett lager tapet, en skiktad vinyltapet. Enkelt att plocka bort och sen bara slipa lätt på skarvarna. Skulle tro att just tapetseringen blir ett projekt för några mörka, regniga kvällar här framöver.
I natt har jag hittat en klänning på Tradera. Den ska jag buda på i morgon, just innan auktionen går ut. Så gör jag alltid. Dumt att buda tidigt och pressa upp priset...
Jag har hittat en alldeles jättefin Crescenttjejcykel till vettigt pris på Blocket. Treväxlad, vilket jag anser vara gott och väl åt en åttaåring. Den ska jag ringa på i morgon.
Sen har jag i samma guldgruva hittat ett Indobord. Kvadratiskt, precis som jag vill ha det. Och ja, jag vet: det ska vara kantigt, avskalat, helst svart eller vitt, möjligen ek, nuförtiden. Men i vårt brunsvarta vardagsrum skulle det passa fantastiskt bra med nåt lite murrigare, mer robust. Är ju inte mycket för möbelkataloglooken. Det orientaliska däremot, tilltalar mig. Kanske provar att skambjuda, även om priset egentligen inte var nåt att gnälla om.
Idag plingade det till i inboxen. Ellos hade den goda smaken att skicka en 50%-rabattkupong "bara till DIG Victoria, vår bästa kund". He! Så nu finns snart Edgar (fast kromfärgad) i ett hem mycket nära mig. Blir kanon till den nya förvaringsmöbeln i köket, som nog snart ska installeras.
Är det bara jag som blir inredningssjuk De Luxe när mörkret kommer efter en ljus sommar? När man flyttar tillbaka in, flyttar även tanken på att fixa och dona in... Det kan möjligen vara ett omedvetet försök att projicera energin på nåt annat än att gräma sig över att sommaren snart är slut.
Själv gillar jag att blanda nytt och begagnat, ditt och datt. Panelen i köket måste få sig en burk färg i höst. Och eftersom vi måste fixa lite runt ytterdörren så blir det nog ny tapet i hall och kök... sen är väl bara frågan när i hela friden det ska hinnas med... jag tänker i alla fall inhandla material inom kort, så det är väl bara börja då.
Tapeten som ska upp är en Easy Up och i och med att vi har panel på undre halvan av väggen så är det enkelt att sätta upp de korta tapetbitarna... Under finns bara ett lager tapet, en skiktad vinyltapet. Enkelt att plocka bort och sen bara slipa lätt på skarvarna. Skulle tro att just tapetseringen blir ett projekt för några mörka, regniga kvällar här framöver.
onsdag 3 augusti 2011
Har visst förträngt att det går mot höst...
Sommaren rasar fram i turbofart och alldeles nyss såg jag på klart.se att solen går ner redan 21:40 och tittar inte upp igen förrän 03:40... Det förklarar det obarmhärtiga mörkret om kvällarna. Jag hade lyckats förtränga det i år igen. Många påstår att mörkret gör oss gott, att man sover dubbelt så bra än när det är ljust hela natten. Men som motvikt är man ju tre gånger så trött under de mörka månaderna, så det slutar lika fördärvat på minus.
Det händer mystiska saker under sommarmånaderna. I augusti märker man plötsligt att allt ungarna hade i garderoberna, i form av långärmat,långbenat och sockar, måste ha krympt sen det sist användes nån gång i början av juni. Inget är stort nog längre. Bara skicka det fina vidare till mindre barn och sen handla nytt.
Man märker också en dag, eller egentligen kväll, att inte en glödlampa i hela huset fungerar. Inte ens de där långlivade lågenergisakerna. Inte har man några reservare hemma heller. Och att handla nya sådana är inte alls lika angenämt som att handla nya kläder åt ungarna. Dyra saker, som dessutom inte har hållit vad de lovat. Inte hemma hos oss i alla fall. Livslängden är inte alls så lång som kartongerna påstår.
Nu är det väl bara att suga åt sig av de sista sommarveckorna och hoppas att vi hinner med en sån där bonusvärmebölja runt den 20:e, så vi får skarva på sommaren en vecka. Sen ska man då vara tankad med ny energi att möta höstens utmaningar. Men jag vet inte det jag... jag behöver bara nudda vid tanken på omtentamen i kvantitativ forskningsmetodik, så är det som att nån suger ur all ackumulerad kraft och tillförsikt på en gång och lämnar kvar ett vakuum. Usch! Fattar inte hur jag ska kunna plugga till den när jag inte ens minns vad föreläsningarna gick ut på. Och den som vill påstå att jag sov under föreläsningarna är kanske inte helt ute och cyklar...
Hemgång om sex timmar. En natt till på det, sen helg igen. Måste nog ta en tidig sväng på loppisen på lördagmorgon, förra lördagens tokfynd gjorde mig taggad. Salomonskorna jag köpte åt dotran var riktigt som nya. 30 spänn. Googlade modellen när jag kom hem och såg då att de går lös på 600 i butik. Skidjackan jag köpte till mig själv kan inte ha varit mer än en säsong gammal. 30 kronor. En extra vinterjacka till H för 40:-. Turkos med rutmönster. Den kan inte heller ha varit mycket använd... Ett par carvingskidor till henne följde också med hem.
Nu ska jag ta tag i PT-krysset igen och invänta gryningen.
Det händer mystiska saker under sommarmånaderna. I augusti märker man plötsligt att allt ungarna hade i garderoberna, i form av långärmat,långbenat och sockar, måste ha krympt sen det sist användes nån gång i början av juni. Inget är stort nog längre. Bara skicka det fina vidare till mindre barn och sen handla nytt.
Man märker också en dag, eller egentligen kväll, att inte en glödlampa i hela huset fungerar. Inte ens de där långlivade lågenergisakerna. Inte har man några reservare hemma heller. Och att handla nya sådana är inte alls lika angenämt som att handla nya kläder åt ungarna. Dyra saker, som dessutom inte har hållit vad de lovat. Inte hemma hos oss i alla fall. Livslängden är inte alls så lång som kartongerna påstår.
Nu är det väl bara att suga åt sig av de sista sommarveckorna och hoppas att vi hinner med en sån där bonusvärmebölja runt den 20:e, så vi får skarva på sommaren en vecka. Sen ska man då vara tankad med ny energi att möta höstens utmaningar. Men jag vet inte det jag... jag behöver bara nudda vid tanken på omtentamen i kvantitativ forskningsmetodik, så är det som att nån suger ur all ackumulerad kraft och tillförsikt på en gång och lämnar kvar ett vakuum. Usch! Fattar inte hur jag ska kunna plugga till den när jag inte ens minns vad föreläsningarna gick ut på. Och den som vill påstå att jag sov under föreläsningarna är kanske inte helt ute och cyklar...
Hemgång om sex timmar. En natt till på det, sen helg igen. Måste nog ta en tidig sväng på loppisen på lördagmorgon, förra lördagens tokfynd gjorde mig taggad. Salomonskorna jag köpte åt dotran var riktigt som nya. 30 spänn. Googlade modellen när jag kom hem och såg då att de går lös på 600 i butik. Skidjackan jag köpte till mig själv kan inte ha varit mer än en säsong gammal. 30 kronor. En extra vinterjacka till H för 40:-. Turkos med rutmönster. Den kan inte heller ha varit mycket använd... Ett par carvingskidor till henne följde också med hem.
Nu ska jag ta tag i PT-krysset igen och invänta gryningen.
söndag 24 juli 2011
Om nu allt får gå som det är tänkt (friska barn, frisk mormor, inga gallanfall, pengar kvar på kontot, utebliven mönstringsorder)så ska jag och mannen förlusta oss på det som av nån Jävrebo faktiskt sägs ha kallats för Syndens Salutorg. Av de flesta andra ses gatufesten nog mer som en hemvändarfest eller en chans att ha trevligt och äta flottig mat, kanske kombinerat med drycker i olika tappning. Vad synden skulle bestå i vet jag inte. Själv tänker jag ha roligt.
Musiken i all ära, men det är runtomkringet som är bäst: människorna, maten, marknaden... sen brukar jag alltid ramla över en massa pengar där också. Egentligen är orsaken till att jag ständigt tittar neråt, risken att av någon överförfriskad dam i stilett och leopardtopp bli en eller ett par tår fattigare. Men med blicken i marken gör man alltså också fynd. Några tior här, nån tjuga där...
På fredag är det ungarnas tur att roa sig... tror de ska få en pott med pengar att göra sig av med, och försöka predika det onödiga i att köpa gasballong för 90 spänn... sockervadd tror jag är oundvikligt. Sonen vill säkert åka nån cool karusell om sådan finnes.
Musiken i all ära, men det är runtomkringet som är bäst: människorna, maten, marknaden... sen brukar jag alltid ramla över en massa pengar där också. Egentligen är orsaken till att jag ständigt tittar neråt, risken att av någon överförfriskad dam i stilett och leopardtopp bli en eller ett par tår fattigare. Men med blicken i marken gör man alltså också fynd. Några tior här, nån tjuga där...
På fredag är det ungarnas tur att roa sig... tror de ska få en pott med pengar att göra sig av med, och försöka predika det onödiga i att köpa gasballong för 90 spänn... sockervadd tror jag är oundvikligt. Sonen vill säkert åka nån cool karusell om sådan finnes.
torsdag 21 juli 2011
Drömma
Idag kom diskussionen upp angående om man skulle råka vinna fem mille, och vad man i så fall skulle ta sig till...
Någon tänkte sig söka ett konsultjobb på halvtid och bara jobba november-maj.
Någon annan tänkte hyra en stor grävmaskin och flytta bort huset till förmån för ett nytt som inte behöver renoveras förrän man tänkt flytta ut igen.
Själv skulle jag, om jag blev den lycklige vinnaren, växla in ett antal hundra tusen i enkronor, gå till Nordeas kö för kassaärenden, be dem lösa in villalånet, men att de då själva får kontrollräkna kronorna.
Pengar ja... det sägs ju vara bekymmersamt både att vara utan och att ha för mycket av dem. Efter snart tre år som vuxen universitetsstudent, tillika fru och mamma till två. Samt med en make som snart gör sitt andra studieår, så kan man väl konstatera att det blir fantastiskt trevligt att börja jobba igen. Mer än de 42 procentarna som jag redan jobbar... Givetvis vet jag att vi har det bra. Ungarna på Afrikas horn torkar bokstavligen bort i brist på mat och vatten, så det känns nästan lite äckligt att sitta och drömma om två hela löner så att man äntligen kan unna sig nåt extra.
Likafullt gör jag det ändå. SOM jag längtar till lönerna... Listan på saker som ska fixas/införskaffas i huset och till hemmet är nog egentligen flera årslöner lång. Drömma får man ju alltid. Just nu drömmer jag om en markis över altanen och en liten soffgrupp där under, att avnjuta tekoppar i solnedgången vid. Jag drömmer om nytt golv och väggbeklädnad i föredetta tvättstugan, så att vi får oss en välinredd och fungerande klädkammare. Vår hall är nämligen ett skämt. Jag drömmer om att åka med familjen och eventuellt nån mer familj på solresa. Gärna Grekland, nåt AllInclusive hotellkomplex med badpark i jätteformat. Ungarna formligen älskar att bada och jag tror inte att de skulle misstycka att få gratis glassar heller.
Sen drömmer jag om att få en weekend i Prag, tillsammans med gubben och Storforsborna. Inte fel på något sätt och jag hoppas att det blir av. Vuxenweekend.
Sen är förstås det bästa i livet ändå gratis. I alla fall så gott som... Ledig hela sommaren (inte gratis på något sätt, men ack så njutbart). Stor lyx att få spendera ungarnas sommarlov tillsammans med dem istället för att jag , som det ju lär bli i framtiden, bara har några sketna veckors semester och ungarna måste vara på dagis... Enorm lyx att få åka runt och träffa vänner, sola, bada... sitta på altanen på kvällen och vara tacksam över att man fick ännu en dag på den här jorden. Sommarens alla helger kommer vi att ha varit lediga tillsammans... det har aldrig hänt tidigare. Stor lyx! Det är väl det som talar för ett vanligt dagjobb, även om jag ju dras mot nattarbetet eftersom det ger så mycket lediga dagar...
Ja, si... den som visste vad framtiden har att bjuda på i form av arbete för oss båda... när vi nu ger upp våra fasta arbeten för mindre trygga anställningsformer.
Någon tänkte sig söka ett konsultjobb på halvtid och bara jobba november-maj.
Någon annan tänkte hyra en stor grävmaskin och flytta bort huset till förmån för ett nytt som inte behöver renoveras förrän man tänkt flytta ut igen.
Själv skulle jag, om jag blev den lycklige vinnaren, växla in ett antal hundra tusen i enkronor, gå till Nordeas kö för kassaärenden, be dem lösa in villalånet, men att de då själva får kontrollräkna kronorna.
Pengar ja... det sägs ju vara bekymmersamt både att vara utan och att ha för mycket av dem. Efter snart tre år som vuxen universitetsstudent, tillika fru och mamma till två. Samt med en make som snart gör sitt andra studieår, så kan man väl konstatera att det blir fantastiskt trevligt att börja jobba igen. Mer än de 42 procentarna som jag redan jobbar... Givetvis vet jag att vi har det bra. Ungarna på Afrikas horn torkar bokstavligen bort i brist på mat och vatten, så det känns nästan lite äckligt att sitta och drömma om två hela löner så att man äntligen kan unna sig nåt extra.
Likafullt gör jag det ändå. SOM jag längtar till lönerna... Listan på saker som ska fixas/införskaffas i huset och till hemmet är nog egentligen flera årslöner lång. Drömma får man ju alltid. Just nu drömmer jag om en markis över altanen och en liten soffgrupp där under, att avnjuta tekoppar i solnedgången vid. Jag drömmer om nytt golv och väggbeklädnad i föredetta tvättstugan, så att vi får oss en välinredd och fungerande klädkammare. Vår hall är nämligen ett skämt. Jag drömmer om att åka med familjen och eventuellt nån mer familj på solresa. Gärna Grekland, nåt AllInclusive hotellkomplex med badpark i jätteformat. Ungarna formligen älskar att bada och jag tror inte att de skulle misstycka att få gratis glassar heller.
Sen drömmer jag om att få en weekend i Prag, tillsammans med gubben och Storforsborna. Inte fel på något sätt och jag hoppas att det blir av. Vuxenweekend.
Sen är förstås det bästa i livet ändå gratis. I alla fall så gott som... Ledig hela sommaren (inte gratis på något sätt, men ack så njutbart). Stor lyx att få spendera ungarnas sommarlov tillsammans med dem istället för att jag , som det ju lär bli i framtiden, bara har några sketna veckors semester och ungarna måste vara på dagis... Enorm lyx att få åka runt och träffa vänner, sola, bada... sitta på altanen på kvällen och vara tacksam över att man fick ännu en dag på den här jorden. Sommarens alla helger kommer vi att ha varit lediga tillsammans... det har aldrig hänt tidigare. Stor lyx! Det är väl det som talar för ett vanligt dagjobb, även om jag ju dras mot nattarbetet eftersom det ger så mycket lediga dagar...
Ja, si... den som visste vad framtiden har att bjuda på i form av arbete för oss båda... när vi nu ger upp våra fasta arbeten för mindre trygga anställningsformer.
onsdag 29 juni 2011
Varmt och gott
Så har jag då jobbat idag. Dock inte i mitt anletes svett, måste jag tillägga.
Lite morgonbestyr och så en liten stadsrunda. Efter jobbet skulle Storbarnet hämtas på läger. Det visade sig, föga förvånande, att det var just nämnda storbarn och hennes kompisar som var lägrets vaknaste och stojigaste ungar igårkväll. Likaså hade de varit lägrets tröttaste deltagare i morse. Jag skrattar lite i smyg och kan precis känna den där lägerkänslan. Finns det läger för vuxna? Sjösportläger? Med segling, bad och kanoting? Jag vill också åka på läger. Med risk för att den där lägerkänslan då uteblir, grundat i att jag inte är åtta år längre. Men det kanske är värt ett försök?
Värmen håller i sig och är alldeles fantastisk. Har ikväll suttit ute hos kompisarna på Furuberget medan ungarna plaskat i deras jättepool. Jag tog ett dopp själv också, men vilken besvikelse! Det märks att isoleringen tunnats ut betänkligt på undertecknads lekamen, för SOM jag frös! Jag som egentligen älskar att bada. Kanske man kan skylla det på att klockan var 19:30 och att poolen vid den tiden mest låg i skugga? Fast å andra sidan: det var 27° i vattnet och runt 25° på land.
Vid 22-tiden gick jag en långpromenad med hon i gula huset på Udden. I linne och 3/4-byxor, utan att frysa. Nog hade det varit trevligt om värmen kunde hålla i sig några dar till, men det ska väl tydligen bli sämre mot helgen.
Nu är klockan plötsligt efter midnatt igen och man borde gå i säng, eftersom man inte kan slira på sömnbehovet. En sömnbehovsackumulatortank hade varit fint. Sova 9-10 timmar under vinternätterna, och sen klara sig på fem timmar just i detta nu. Och ännu bättre hade varit om man vore pigg om morgnarna, så att man hann njuta av dagarna. Men sömnen är väl aldrig så god och tung som vid femtiden?
Lite morgonbestyr och så en liten stadsrunda. Efter jobbet skulle Storbarnet hämtas på läger. Det visade sig, föga förvånande, att det var just nämnda storbarn och hennes kompisar som var lägrets vaknaste och stojigaste ungar igårkväll. Likaså hade de varit lägrets tröttaste deltagare i morse. Jag skrattar lite i smyg och kan precis känna den där lägerkänslan. Finns det läger för vuxna? Sjösportläger? Med segling, bad och kanoting? Jag vill också åka på läger. Med risk för att den där lägerkänslan då uteblir, grundat i att jag inte är åtta år längre. Men det kanske är värt ett försök?
Värmen håller i sig och är alldeles fantastisk. Har ikväll suttit ute hos kompisarna på Furuberget medan ungarna plaskat i deras jättepool. Jag tog ett dopp själv också, men vilken besvikelse! Det märks att isoleringen tunnats ut betänkligt på undertecknads lekamen, för SOM jag frös! Jag som egentligen älskar att bada. Kanske man kan skylla det på att klockan var 19:30 och att poolen vid den tiden mest låg i skugga? Fast å andra sidan: det var 27° i vattnet och runt 25° på land.
Vid 22-tiden gick jag en långpromenad med hon i gula huset på Udden. I linne och 3/4-byxor, utan att frysa. Nog hade det varit trevligt om värmen kunde hålla i sig några dar till, men det ska väl tydligen bli sämre mot helgen.
Nu är klockan plötsligt efter midnatt igen och man borde gå i säng, eftersom man inte kan slira på sömnbehovet. En sömnbehovsackumulatortank hade varit fint. Sova 9-10 timmar under vinternätterna, och sen klara sig på fem timmar just i detta nu. Och ännu bättre hade varit om man vore pigg om morgnarna, så att man hann njuta av dagarna. Men sömnen är väl aldrig så god och tung som vid femtiden?
tisdag 28 juni 2011
Dagens dag
Var iväg och droppade av dotran på läger idag. Tillsammans med tre kompisar från byn, och en massa andra barn förstås, kommer de säkert att ha fullt upp och hur roligt som helst tills i morgon eftermiddag.
Eftersom vi ändå var i området, så var jag och Den Lille förbi på mitt jobb och hälsade på. Mitt jobb, som är mitt, men som jag för tillfället inte har tillgång till. Märklig känsla...
Det blev i alla fall en trevlig stund med mycket surr. Lutten blev bjuden på en stor skål glass av Kerstin. "Och vet du mamma? Hon har en bil som man kan ta av taket på"
Sen hade jag några pappersärenden uppe på Stöd och Omsorg och eftersom vi hade en timme på oss innan middagsdaten med pappan i huset, så hann vi gå runt på Norra hamnen och titta på båtar, broar, kranar och labyrinter. Gossen, han som aldrig är tyst, frågade om vad som stod på skyltarna, vad de de röda ballongerna (bojarna) längst ut på y-bommarna var bra för och om varför det låg plastpåsar vid vattenbrynet (och det finns det ju fog att undra över). Sen la han sig raklång på Tages bro för att titta ner på kanalens strömmande vatten genom en minimal liten glipa... Han är fantastiskt mysig, den pojken. Att få dela hans tid är som en varm gosig filt över hjärtat.
I detta nu är han ute och kör fyrhjuling, med pappan cyklandes bredvid. Själv har jag klippt det nästan sista av gräsmattan, men strandade i diket med ett par minuters körning kvar. Måste hämta mer bensin, men tar en liten paus innan.
I morgon ska jag faktiskt jobba. På mitt eget jobb och på min egen schemarad. På timtid dock, vilket om möjligt känns ännu märkligare än att inte jobba alls.
Sen ska storbarnet hämtas på lägret och ja... efter det fortsätter väl ledigheten. Värme i badvattnet och fina dagar står på önskelistan. Bada är ett av sommarens guldkorn.
Eftersom vi ändå var i området, så var jag och Den Lille förbi på mitt jobb och hälsade på. Mitt jobb, som är mitt, men som jag för tillfället inte har tillgång till. Märklig känsla...
Det blev i alla fall en trevlig stund med mycket surr. Lutten blev bjuden på en stor skål glass av Kerstin. "Och vet du mamma? Hon har en bil som man kan ta av taket på"
Sen hade jag några pappersärenden uppe på Stöd och Omsorg och eftersom vi hade en timme på oss innan middagsdaten med pappan i huset, så hann vi gå runt på Norra hamnen och titta på båtar, broar, kranar och labyrinter. Gossen, han som aldrig är tyst, frågade om vad som stod på skyltarna, vad de de röda ballongerna (bojarna) längst ut på y-bommarna var bra för och om varför det låg plastpåsar vid vattenbrynet (och det finns det ju fog att undra över). Sen la han sig raklång på Tages bro för att titta ner på kanalens strömmande vatten genom en minimal liten glipa... Han är fantastiskt mysig, den pojken. Att få dela hans tid är som en varm gosig filt över hjärtat.
I detta nu är han ute och kör fyrhjuling, med pappan cyklandes bredvid. Själv har jag klippt det nästan sista av gräsmattan, men strandade i diket med ett par minuters körning kvar. Måste hämta mer bensin, men tar en liten paus innan.
I morgon ska jag faktiskt jobba. På mitt eget jobb och på min egen schemarad. På timtid dock, vilket om möjligt känns ännu märkligare än att inte jobba alls.
Sen ska storbarnet hämtas på lägret och ja... efter det fortsätter väl ledigheten. Värme i badvattnet och fina dagar står på önskelistan. Bada är ett av sommarens guldkorn.
tisdag 21 juni 2011
Bärsjal. Och typerna som använder dem.
(ta det här med en nypa salt):
Jag hade ärenden till samma ställe flera gånger förra veckan och det var många andra som också hade samma ärende på samma ställe, samma vecka. Vår gemensamma nämnare var att vi antingen lämnade eller hämtade barn på en sommarlovsaktivitet.
Någon, som också var där, hade ett barn i en bärsjal. Jag har väl aldrig riktigt förstått grejen med bärsjal, det verkar bara krångligt. Men det ska tydligen vara bra... När jag ser folk bära omkring på barn i tygstycken så tänker jag dels att det handlar om spädbarn: små lätta barn som inte har intresse av att fara runt och kolla läget och smaka på smulor på golvet. Och så tänker jag Afrika. Fördomsfullt eller baserat på sånt man ser på tv?
Åter till historien: Någons barn verkade inte uppskatta att sitta fast på sin mamma. Inte någon av de flera gångerna. Benen vitt isär, fastnajade mot mammans höfter. Mage mot mage, med ett tjockt tyg som tvångströja. Barnet var ganska stort, helt säkert i kryparåldern och man kan anta att en barnvagn hade fyllt transportsyftet bättre. Eller i alla fall en bärsele. I en vanlig Babybjörn hade barnet kunnat vifta på armar och ben åtminstone.
Och så kommer då fördomarna... Jag är inte stolt över dem, men jag tänker direkt att den där mamman säkert ammar bebisen i minst ett par år, bara lagar hemlagad ekologisk barnmat och tycker att man kränker barnet om man säger "nej" till det. Hon har bergis läst alla uppfostringsböcker, men förfasar sig över Anna Wahlgren. Hon tror att barnet far illa av att sova i egen säng och tar ut all föräldraledighet själv för att hon dels tror att bebisen kommer att få anknytningssvårigheter om hon är borta mer än medan hon går på toaletten och dels ändå inte tror att pappan förstår vad bebisen behöver. Hon har inget behov av egen tid, för det är ju ändå barnet som är hela meningen med hennes liv, odelat. Och dessutom skulle det fara illa av att ha barnvakt en kväll. I alla fall innan det nått skolåldern.
Det roliga är att jag säkert har hur fel som helst... Men intressant ändå att man hinner ha så många åsikter, baserat på några minuters intryck... än mer intressant vore att få veta hur det egentligen förhåller sig för just den mamman. Kanske har hon väskan full av Semperburkar och kanske har hon inget som helst intresse av barnuppfostran. Kanske stoppar hon fingrarna i öronen och sjunger högt medan hon sitter på dass, för att få en extra minuts lugn och ro innan hon går och tar upp den gallskrikande bebisen ur spjälsängen?
Jag hade ärenden till samma ställe flera gånger förra veckan och det var många andra som också hade samma ärende på samma ställe, samma vecka. Vår gemensamma nämnare var att vi antingen lämnade eller hämtade barn på en sommarlovsaktivitet.
Någon, som också var där, hade ett barn i en bärsjal. Jag har väl aldrig riktigt förstått grejen med bärsjal, det verkar bara krångligt. Men det ska tydligen vara bra... När jag ser folk bära omkring på barn i tygstycken så tänker jag dels att det handlar om spädbarn: små lätta barn som inte har intresse av att fara runt och kolla läget och smaka på smulor på golvet. Och så tänker jag Afrika. Fördomsfullt eller baserat på sånt man ser på tv?
Åter till historien: Någons barn verkade inte uppskatta att sitta fast på sin mamma. Inte någon av de flera gångerna. Benen vitt isär, fastnajade mot mammans höfter. Mage mot mage, med ett tjockt tyg som tvångströja. Barnet var ganska stort, helt säkert i kryparåldern och man kan anta att en barnvagn hade fyllt transportsyftet bättre. Eller i alla fall en bärsele. I en vanlig Babybjörn hade barnet kunnat vifta på armar och ben åtminstone.
Och så kommer då fördomarna... Jag är inte stolt över dem, men jag tänker direkt att den där mamman säkert ammar bebisen i minst ett par år, bara lagar hemlagad ekologisk barnmat och tycker att man kränker barnet om man säger "nej" till det. Hon har bergis läst alla uppfostringsböcker, men förfasar sig över Anna Wahlgren. Hon tror att barnet far illa av att sova i egen säng och tar ut all föräldraledighet själv för att hon dels tror att bebisen kommer att få anknytningssvårigheter om hon är borta mer än medan hon går på toaletten och dels ändå inte tror att pappan förstår vad bebisen behöver. Hon har inget behov av egen tid, för det är ju ändå barnet som är hela meningen med hennes liv, odelat. Och dessutom skulle det fara illa av att ha barnvakt en kväll. I alla fall innan det nått skolåldern.
Det roliga är att jag säkert har hur fel som helst... Men intressant ändå att man hinner ha så många åsikter, baserat på några minuters intryck... än mer intressant vore att få veta hur det egentligen förhåller sig för just den mamman. Kanske har hon väskan full av Semperburkar och kanske har hon inget som helst intresse av barnuppfostran. Kanske stoppar hon fingrarna i öronen och sjunger högt medan hon sitter på dass, för att få en extra minuts lugn och ro innan hon går och tar upp den gallskrikande bebisen ur spjälsängen?
måndag 20 juni 2011
Med Guds hjälp och Bingolotto...
...som Euskefeurat, Norrbottens tydligen bara näst bästa band, sjunger. Med Guds hjälp och Bingolotto kanske det går att pussla ihop den här sommaren på nåt vis.
Som ni vet så gick sommarens sjuksköterskejobb upp i rök i och med att jag hamnade på hospitalet härförleden. Min chef på ordinarie arbete lovade att försöka ordna mig nåt att pyssla med i sommar, men min egen schemarad kunde jag av förklarliga skäl inte få tillbaka förrän 1 september, eftersom nån redan fått ett vikariat där hela juni, juli och augusti.
Ett nytt assistansärende var på gång hos Stöd och Omsorg och jag fick ta en av nattraderna där över sommaren, med början runt midsommar, mellan tummen och pekfingret. Men så bar det sig inte bättre än att brukaren avled.
Så i nuläget vet jag inte mer än att jag har tio arbetspass natt, hos en brukare, mellan 15 juli och 15 augusti. Första halvan av juli tar jag semester och de sista dagarna i augusti föräldrapenning. Juni har jag varit sjukskriven från dag 1-22. Men min arbetsgivare vill inte betala min sjukpenning eftersom jag formellt är tjänstledig och deras enda skyldigheter att återta tjänstledighet sträcker sig till föräldraledighet och studier... Ärendet är sänt till Försäkringskassan. Men om jag får sia om utgången av det, så lär FK knappast vilja betala min sjukpenning, med hänvisning till att jag har en anställning...
Nåja... jag tror ändå att det löser sig på nåt sätt. Det blir i alla fall en betydligt lugnare sommar, både för mig och barnen, än vad som från början var planerat. Gott så. Och som flera redan sagt, så kanske det var meningen att jag skulle lägga in bromsen nu. Det har varit hektiskt rätt länge.
Nu återstår att se hur det löser sig...
För egen del tror jag nog mer på Guds hjälp än på Bingolotto.
Vår Herre tar ju som bekant aldrig semester, medan Bingolotto har ett långt sommaruppehåll. Dessutom vann jag tvåhundra spänn på nämnda lotteri (som jag återigen vill understryka att jag inte ser på tv, utan rättar i efterhand) i vår, så turkvoten är nog fylld...
Som ni vet så gick sommarens sjuksköterskejobb upp i rök i och med att jag hamnade på hospitalet härförleden. Min chef på ordinarie arbete lovade att försöka ordna mig nåt att pyssla med i sommar, men min egen schemarad kunde jag av förklarliga skäl inte få tillbaka förrän 1 september, eftersom nån redan fått ett vikariat där hela juni, juli och augusti.
Ett nytt assistansärende var på gång hos Stöd och Omsorg och jag fick ta en av nattraderna där över sommaren, med början runt midsommar, mellan tummen och pekfingret. Men så bar det sig inte bättre än att brukaren avled.
Så i nuläget vet jag inte mer än att jag har tio arbetspass natt, hos en brukare, mellan 15 juli och 15 augusti. Första halvan av juli tar jag semester och de sista dagarna i augusti föräldrapenning. Juni har jag varit sjukskriven från dag 1-22. Men min arbetsgivare vill inte betala min sjukpenning eftersom jag formellt är tjänstledig och deras enda skyldigheter att återta tjänstledighet sträcker sig till föräldraledighet och studier... Ärendet är sänt till Försäkringskassan. Men om jag får sia om utgången av det, så lär FK knappast vilja betala min sjukpenning, med hänvisning till att jag har en anställning...
Nåja... jag tror ändå att det löser sig på nåt sätt. Det blir i alla fall en betydligt lugnare sommar, både för mig och barnen, än vad som från början var planerat. Gott så. Och som flera redan sagt, så kanske det var meningen att jag skulle lägga in bromsen nu. Det har varit hektiskt rätt länge.
Nu återstår att se hur det löser sig...
För egen del tror jag nog mer på Guds hjälp än på Bingolotto.
Vår Herre tar ju som bekant aldrig semester, medan Bingolotto har ett långt sommaruppehåll. Dessutom vann jag tvåhundra spänn på nämnda lotteri (som jag återigen vill understryka att jag inte ser på tv, utan rättar i efterhand) i vår, så turkvoten är nog fylld...
fredag 10 juni 2011
En fantastiskt varm (både temperaturmässigt och i hjärtat) skolavslutningsfredag är slut. En mamma som ömsom hostar i den obefintliga bönhusluften och ömsom bölar lite i smyg till sånger jag också sjungit på egna skolavslutningar. Det är svårt att greppa: Inte är det så länge sen... och nu är det min egen åttaåring som står där framme bland 40 andra och sjunger, fin i håret och i en klänning snyggare än jag nånsin vågat drömma om som liten...
Mycket fin sång och musik, sedvanligt tal och spex av rektorerna och blommor till såväl lärare som städerska och husmor. Precis som det ska vara. Och sen tårta hemma på altanen.
Sedan hann vi med ett premiärbad, för barnens del åtminstone, själv avstår jag tills dess att de här luftrören repat sig.
Till sist födelsedagsmiddag hos svärmodern och svärfadern, tillsammans med svägerska med familj. Smörgåstårta. Ute under markisen och vi blev kvar till nästan 21.30. Då var det fortfarande 25 grader.
Nu har vi en hel ledig helg till förfogande. Inga planer ännu, men det lär knappast bli händelselöst.
Mycket fin sång och musik, sedvanligt tal och spex av rektorerna och blommor till såväl lärare som städerska och husmor. Precis som det ska vara. Och sen tårta hemma på altanen.
Sedan hann vi med ett premiärbad, för barnens del åtminstone, själv avstår jag tills dess att de här luftrören repat sig.
Till sist födelsedagsmiddag hos svärmodern och svärfadern, tillsammans med svägerska med familj. Smörgåstårta. Ute under markisen och vi blev kvar till nästan 21.30. Då var det fortfarande 25 grader.
Nu har vi en hel ledig helg till förfogande. Inga planer ännu, men det lär knappast bli händelselöst.
onsdag 8 juni 2011
Det hostas. "Mycket partiklar i luften" säger doktorn.
Jo tack, det märks. På vardagsrumsbordet. Nytorkat klockan 14. Guldammigt klockan 18.
Men det är ju sommar, så jag klagar inte. Jag konstaterar.
Det märks att det är sommar. Ungarna kan inte somna. Och från och med i morgon är det okej med sena kvällar och märkliga mattider. Strax sommarlov. Välbehövligt för både stora och små, även om en av oss stora inte får någon ledighet att tala om, i sommar. Men han verkar rätt nöjd ändå...
Mindre roligt är väl att den här supervärmen, som kvällstidningarna kallar den, säkert kommer att ersättas av rekordkyla. Det är ju bara första halvan av juni än. Endera kvällen somnar man till 22 grader och solsken och vaknar nästa morgon då penséerna (som jag visserligen inte har) har frusit ihjäl i sina krukor.
Helgens Rikskonferens (EFS) på Havsbadet var lyckad, i alla fall det lilla vi såg av den. Nästa gång konferensen hålls i Piteå (statistiskt sett om åtta-nio år tror jag) så ska mitt engagemang vara större, eftersom barnen då är rätt mycket större. Mer delaktighet från min sida då, bullbak och funktionärsskap. Hoppas jag.
Nå... god natt.
Jo tack, det märks. På vardagsrumsbordet. Nytorkat klockan 14. Guldammigt klockan 18.
Men det är ju sommar, så jag klagar inte. Jag konstaterar.
Det märks att det är sommar. Ungarna kan inte somna. Och från och med i morgon är det okej med sena kvällar och märkliga mattider. Strax sommarlov. Välbehövligt för både stora och små, även om en av oss stora inte får någon ledighet att tala om, i sommar. Men han verkar rätt nöjd ändå...
Mindre roligt är väl att den här supervärmen, som kvällstidningarna kallar den, säkert kommer att ersättas av rekordkyla. Det är ju bara första halvan av juni än. Endera kvällen somnar man till 22 grader och solsken och vaknar nästa morgon då penséerna (som jag visserligen inte har) har frusit ihjäl i sina krukor.
Helgens Rikskonferens (EFS) på Havsbadet var lyckad, i alla fall det lilla vi såg av den. Nästa gång konferensen hålls i Piteå (statistiskt sett om åtta-nio år tror jag) så ska mitt engagemang vara större, eftersom barnen då är rätt mycket större. Mer delaktighet från min sida då, bullbak och funktionärsskap. Hoppas jag.
Nå... god natt.
onsdag 25 maj 2011
Det har varit en omtumlande vecka. En vecka på sjukan var exakt en vecka mer än jag hade räknat med. Skönt att komma hem, men lätt att förta sig i tron att man är pigg, när det i verkligheten nog är rätt länge innan energin är tillbaka och ordningen återställd.
Jag försöker släppa det här med psykiatrijobbet som uteblev och istället vara tacksam över att ha en chef som gör allt för att lösa situationen åt mig. Försöker också acceptera att jag inte orkar slutföra terminen och därför måste göra nån liten insats i sommar istället. Det är surt, ja. Men det kunde varit värre, tänker jag.
I veckan får jag besked av chefen angående när, hur och var jag ska arbeta i sommar. Semester blir det hur som helst i juni.
Som sagt, jag försöker släppa, försöker att inte fundera så mycket, men blir ändå gråtmild och trött emellanåt, av allt funderande och av energibrist.
Det ordnar sig säkert. Det brukar det göra.
Jag försöker släppa det här med psykiatrijobbet som uteblev och istället vara tacksam över att ha en chef som gör allt för att lösa situationen åt mig. Försöker också acceptera att jag inte orkar slutföra terminen och därför måste göra nån liten insats i sommar istället. Det är surt, ja. Men det kunde varit värre, tänker jag.
I veckan får jag besked av chefen angående när, hur och var jag ska arbeta i sommar. Semester blir det hur som helst i juni.
Som sagt, jag försöker släppa, försöker att inte fundera så mycket, men blir ändå gråtmild och trött emellanåt, av allt funderande och av energibrist.
Det ordnar sig säkert. Det brukar det göra.
fredag 20 maj 2011
En vecka har snart gått. Sen jag hamnade i det här båset av sal 1.
Idag, då jag för första gången varit utan läkemedel som trubbar av tankarna, så slår det mig att jag på nåt sätt har en vecka borta... först flera timmar innan jag hamnade just här. Ett plötsligt uppvaknande i sängen hemma, mitt i natten. Kröp på golvet till medicinskåpen. Tog tabletter efter bästa nästan-sjuksyrraförmåga. Ett besök på akuten. I fosterställning. Mer mediciner: voltaren,stesolid, ketogan...En ambulansfärd i efterlängtad dvala efter mängderna av mediciner. Nån sjuksyrra på akuten här i sunderbyn, som fått uppdrag att se till att jag var vid medvetande... och så resten av veckan då. En hel vecka av mitt liv. En vecka av vardag och familjeliv.Känns som en sur förlust, och jag tänker på dem som faktiskt lever långa tider av sina liv på sjukhus och som kanske till slut inte kommer hem igen... då är en vecka ganska banalt och kanske tillför det någon ny dimension av att vara tacksam.
Skickat från min HTC
onsdag 11 maj 2011
Snabba växlingar
Igår, efter att jag vaknat upp ur dvalan på hospitalet i Kalix, så fick jag veta att jag hade haft lite ST-förändringar på EKG under narkosen. Eller rättare sagt: jag var vaken, lite lullig och hörde narkosläkaren prata med sköterskan om att det skulle tas Troponinprov, varpå jag lätt upprört frågade om jag hade fått en hjärtinfarkt... och som sagt, förändringar hade förekommit, dock tillfälliga och inte stora.
Troponinproven (två stycken, sex timmars mellanrum) var tack och lov negativa, faran avblåst. Och även om jag förstod att det sannolikt var falskt alarm, så nog tusan hann jag bli rädd! Medan jag låg där och funderade så hann jag ta studieuppehåll, gå tillbaka till mitt vanliga stressfria arbete, börja äta massor av mediciner och ställa in mig på ett begränsat liv...
Fick just ännu mer att vara tacksam över...
Troponinproven (två stycken, sex timmars mellanrum) var tack och lov negativa, faran avblåst. Och även om jag förstod att det sannolikt var falskt alarm, så nog tusan hann jag bli rädd! Medan jag låg där och funderade så hann jag ta studieuppehåll, gå tillbaka till mitt vanliga stressfria arbete, börja äta massor av mediciner och ställa in mig på ett begränsat liv...
Fick just ännu mer att vara tacksam över...
söndag 8 maj 2011
Jag generaliserar aldrig...
Var på fest igår. Nån slags bjudfest där arrangörerna bjuder några par och de paren i sin tur ytterligare några par... man visste alltså inte vad -eller vem- som väntade...
Inte många bekanta ansikten, men småtrevligt ändå. Välkomstdrink med Red Gold. Red Gold blir aldrig fel. Först lagtävlingar och sen allmänt mingel... Egentligen är jag ingen festmänniska. En mysig hemmafest med de närmaste vännerna slår högre. Fast det var roligt att vara bjuden och en kul erfarenhet.
Hamnade i diskussion med en arkitekt. Han undrade vad jag pysslade med. Jag svarade.
Han undrade om jag kunde tänka mig att arbeta i Piteå om jag inte skulle få jobb i Sunderbyn... Att jag ville vända på ordningen, Piteå som förstahandsalternativ, kunde han inte förstå, nog måste det väl ändå vara bättre att pendla till Sunderbyn? Jag ställde inga motfrågor.
Han undrade inom vilken del av sjukvården jag vill arbeta och jag sa att av allt som finns att välja på, så är det mesta faktiskt intressant. Primärvård, psykiatri, medicin... Kanske några månader här och några månader där, för att känna sig för, tänker jag... Jo, sa han. Och det måste väl hursomhelst vara bättre än att stämpla hela tiden? undrade han lite menande... (!)
Svarade att jag faktiskt inte har någon erfarenhet av a-kassan och att jag under studietiden jobbar kvar 42% på min tjänst sen åtta år, samt har två barn. Och att min andra hälft också satt sig på skolbänken efter tio års anställning... Löjligt att gå i försvar, jag vet, men det kändes nödvändigt.
Jag har grunnat på det här idag. Lite stött. Vad var det som fick honom att tro att jag varit arbetslös hela livet, för det kändes på sättet han sa det att det var så han menade? Var det utstrålningen, kläderna, åldern? Och varför tänker han att det skulle vara bättre på något sätt, att arbeta i Sunderbyn?
Sen verkade han rätt förvånad när jag berättade om utbildningens upplägg, med forskningsfokus och vetenskapsmetodik... Jag trodde att sjuksköterskeutbildningen var vedertagen (bland allmänheten) som en akademisk utbildning numera...
Man sitter och gör sitt bästa för att vara trevlig och få nåt slags utbyte av en egentligen helt främmande människa... men känner att den andre ser en nästan som mindre vetande och av lite lägre klass, med en sämre utbildning. Det är tack och lov sällan man träffar på sånt. Nästan aldrig faktiskt.
Underbart att veta att jag själv är helt utan förutfattade meningar, särskilt om arkitekter i moderatblå Peakskjorta. Underbart att veta att jag ALDRIG generaliserar och att jag håller en inte mycket, men ändock lite högre klass, rent allmänt.
Oh, I´m good...
Inte många bekanta ansikten, men småtrevligt ändå. Välkomstdrink med Red Gold. Red Gold blir aldrig fel. Först lagtävlingar och sen allmänt mingel... Egentligen är jag ingen festmänniska. En mysig hemmafest med de närmaste vännerna slår högre. Fast det var roligt att vara bjuden och en kul erfarenhet.
Hamnade i diskussion med en arkitekt. Han undrade vad jag pysslade med. Jag svarade.
Han undrade om jag kunde tänka mig att arbeta i Piteå om jag inte skulle få jobb i Sunderbyn... Att jag ville vända på ordningen, Piteå som förstahandsalternativ, kunde han inte förstå, nog måste det väl ändå vara bättre att pendla till Sunderbyn? Jag ställde inga motfrågor.
Han undrade inom vilken del av sjukvården jag vill arbeta och jag sa att av allt som finns att välja på, så är det mesta faktiskt intressant. Primärvård, psykiatri, medicin... Kanske några månader här och några månader där, för att känna sig för, tänker jag... Jo, sa han. Och det måste väl hursomhelst vara bättre än att stämpla hela tiden? undrade han lite menande... (!)
Svarade att jag faktiskt inte har någon erfarenhet av a-kassan och att jag under studietiden jobbar kvar 42% på min tjänst sen åtta år, samt har två barn. Och att min andra hälft också satt sig på skolbänken efter tio års anställning... Löjligt att gå i försvar, jag vet, men det kändes nödvändigt.
Jag har grunnat på det här idag. Lite stött. Vad var det som fick honom att tro att jag varit arbetslös hela livet, för det kändes på sättet han sa det att det var så han menade? Var det utstrålningen, kläderna, åldern? Och varför tänker han att det skulle vara bättre på något sätt, att arbeta i Sunderbyn?
Sen verkade han rätt förvånad när jag berättade om utbildningens upplägg, med forskningsfokus och vetenskapsmetodik... Jag trodde att sjuksköterskeutbildningen var vedertagen (bland allmänheten) som en akademisk utbildning numera...
Man sitter och gör sitt bästa för att vara trevlig och få nåt slags utbyte av en egentligen helt främmande människa... men känner att den andre ser en nästan som mindre vetande och av lite lägre klass, med en sämre utbildning. Det är tack och lov sällan man träffar på sånt. Nästan aldrig faktiskt.
Underbart att veta att jag själv är helt utan förutfattade meningar, särskilt om arkitekter i moderatblå Peakskjorta. Underbart att veta att jag ALDRIG generaliserar och att jag håller en inte mycket, men ändock lite högre klass, rent allmänt.
Oh, I´m good...
måndag 2 maj 2011
onsdag 27 april 2011
Hä sko gå tångt...
Helt fast i tentadjungeln, men får inget vettigt gjort. Känns det som. För varje sak som lärs in, så står mig tusen åter...
Har suttit på Studiecentrum idag och ska göra detsamma i morgon. Ikväll, så fort barnen landat på sina kuddar så dukas böcker och anteckningar upp igen.
Känns hemskt att säga, men jag är inte världens bästa mamma i veckan. Eller, det är jag nog aldrig, men fram till på fredag kommer engagemanget att vara dåligt. Det ryms bara medicinsk vetenskap nu. På fredag öppnar jag ventilen. Ut med vetenskapen, in med engagemanget...
Så, mina barn må förlåta mig. Nu ska här läsas. Men hur får man in hela ortopedibiten på ett par dagar? Och njursjukdomarna? Och traumatologin? Och farmakologin? Hela sommaren hänger på det här... jag får visserligen jobba som uska om jag inte klarar tentorna, men det känns lite grann som att arbetsledaren inte skulle bli överförtjust... och dessutom VILL jag skaffa mig den erfarenhet som jobbet innebär... annars hade jag ju lika gärna kunnat gå tillbaka till ordinarie arbetet.
Nåväl... jag tröstar mig med lite andrahandsmaterialism: Var in på Kupan idag och fyndade en pall, en sån där kub från Ikea med svart klädsel på. Ska stå i hallen. Trettio pengar. Och ett par jeans från Vero Moda (jag som aldrig handlar begagnade kläder, haha) för trettio kronor...
Har suttit på Studiecentrum idag och ska göra detsamma i morgon. Ikväll, så fort barnen landat på sina kuddar så dukas böcker och anteckningar upp igen.
Känns hemskt att säga, men jag är inte världens bästa mamma i veckan. Eller, det är jag nog aldrig, men fram till på fredag kommer engagemanget att vara dåligt. Det ryms bara medicinsk vetenskap nu. På fredag öppnar jag ventilen. Ut med vetenskapen, in med engagemanget...
Så, mina barn må förlåta mig. Nu ska här läsas. Men hur får man in hela ortopedibiten på ett par dagar? Och njursjukdomarna? Och traumatologin? Och farmakologin? Hela sommaren hänger på det här... jag får visserligen jobba som uska om jag inte klarar tentorna, men det känns lite grann som att arbetsledaren inte skulle bli överförtjust... och dessutom VILL jag skaffa mig den erfarenhet som jobbet innebär... annars hade jag ju lika gärna kunnat gå tillbaka till ordinarie arbetet.
Nåväl... jag tröstar mig med lite andrahandsmaterialism: Var in på Kupan idag och fyndade en pall, en sån där kub från Ikea med svart klädsel på. Ska stå i hallen. Trettio pengar. Och ett par jeans från Vero Moda (jag som aldrig handlar begagnade kläder, haha) för trettio kronor...
tisdag 26 april 2011
tisdag 19 april 2011
Bara han nu inte kommer och kräver en för stor hoodtröja också, och en supermaffig guldkedja med peacemärke på...
måndag 18 april 2011
Kissologi och sällskapsspel
Sonen har upptäckt tjusningen (som jag förmodar att det är) med att ståkissa.
Själv är jag väl sådär lagom förtjust, för det tycks vara med ståkissande som med Othello: "A minute to learn, a lifetime to master"
Men vaddådå, tänker ni kanske, det är väl bara att säga åt honom att sätta sig ner?
Jovisst, i den bästa av världar... Men eftersom den här gossen aldrig, aldrig någonsin är kissnödig så kommer han ålande, hoppande och studsande när nöden blivit plötsligt påkommen och outhärdlig. Och då finns ingen tid att sätta sig ner. Bara ståplats hinns med...
Trycket är då, som ni säkert förstår, ganska högt och resultatet när man släpper knicken på slangen blir därefter... Alldeles nyss har jag torkat av toalettstolen, sophinken och en pall... allt medan pojken stod bredvid med sitt allra bredaste leende, sprunget ur glädjen över det uträttade stordådet.
Och det något tragikomiska i det hela är, att jag tror att om tio år kommer han fortfarande att tycka att det är lika roligt!
Men förhoppningsvis har han då något så när lärt sig behärska tekniken. Hur man torkar upp alltså.
Själv är jag väl sådär lagom förtjust, för det tycks vara med ståkissande som med Othello: "A minute to learn, a lifetime to master"
Men vaddådå, tänker ni kanske, det är väl bara att säga åt honom att sätta sig ner?
Jovisst, i den bästa av världar... Men eftersom den här gossen aldrig, aldrig någonsin är kissnödig så kommer han ålande, hoppande och studsande när nöden blivit plötsligt påkommen och outhärdlig. Och då finns ingen tid att sätta sig ner. Bara ståplats hinns med...
Trycket är då, som ni säkert förstår, ganska högt och resultatet när man släpper knicken på slangen blir därefter... Alldeles nyss har jag torkat av toalettstolen, sophinken och en pall... allt medan pojken stod bredvid med sitt allra bredaste leende, sprunget ur glädjen över det uträttade stordådet.
Och det något tragikomiska i det hela är, att jag tror att om tio år kommer han fortfarande att tycka att det är lika roligt!
Men förhoppningsvis har han då något så när lärt sig behärska tekniken. Hur man torkar upp alltså.
fredag 15 april 2011
En liten lista...
Snodde en lista av Erika (fast svaren står jag för själv...)
♥Vaxat benen...? Så självdestruktiv blir jag aldrig.
♥ Helrakat kissen…? Oavsett vad som avses här så: nej! :-P
♥ Tagit en sömntablett…? Det har hänt, men nuförtiden somnar jag nästan stående om tillfälle ges.
♥ Varit otrevlig mot en kollega…? Det tror jag nog. Antagligen i nåt tafatt försök att göra min åsikt känd och förstådd, men att jag varit så upprörd att jag blivit mer personligt engagerad än kollegialt professionell, eller vad man ska kalla det. Och säkert nån annan gång då jag själv inte uppfattat mig som otrevlig, men kollegan gjort det...
♥ Brutit något ben…? Revbensfraktur i graviditetsvecka 30. Hade bronkit också. Mycket dålig kombo och antagligen frakturens orsak. Men jag var envisare än all världens åsnor just då och förhalade lokalbedövning via kateter under revbenet *hurves*, tills dess att de skickade hem mig från avdelningen.
♥ Haft gruppsex…? Ett kraftigt och resolut NEJ! Jag har som fattat att horisontallägesbrottning är en tvåmanssport. Eller så är jag ohyggligt omodern.
♥ Flirtat med en upptagen man…? Nä... flirtning överhuvudtaget har jag inte ägnat mig mycket åt... hur gör man?
♥ Flirtat med en kvinna…? Se ovan.
♥ Stoppat fingrarna i halsen för att kräkas…? Ja! Fast inte av anorektiska skäl. Och inte har det lyckats särskilt bra heller.
♥ Kallat någon för Gubbj**el i vuxen ålder…? Jaa, usch... eller nej... men tänkt i alla fall. Kanske inte just det ordvalet, men kraftigt negativa tankar har jag tänkt, det måste jag medge. Oftast har det tänkts om äldre bilförare, och tanter före mig i kön på Ica. Såna som betalar helghandlingen (två skivor rökt skinka, en liter kärnmjölk och en påse Kungen af Danmark) med enkronor, enkronor som kassören får räkna och så visar det sig i slutet att det inte räcker och så ska varenda krona pillas ner i portmonnän igen innan tanten till slut halar fram en ovikt femhundring och en rabattkupong på kärnmjölk. Och sen har hon glömt köpa kasse, så då börjar hon rassla med enkronorna igen... Såna gånger händer det att det föds tankar som borde stannat på embryostadiet.
♥ Snattat något…? När jag var sex år åt jag smågodis ur lådorna i kiosken på Pottans Camping (det var vi som var värdar för campingen, visst förmildrar det brottet lite grann?).
♥ Prövat narkotika…? Tjaa... räknas bensodiazepiner som man får hos tandläkaren? Och lustgas på förlossningen? Hur som helst så är lustgasen att föredra, eftersom jag aldrig har ringt några märkliga samtal under påverkan av den.
♥ Köpt ut alkohol till ditt barn…? Haha! Jag handlar ju knappt till mig själv... och jag kommer inte att köpa ut åt dem heller. Jag funderar på stenhård internatskola åt ungarna från tolvårsåldern tills dess att de är tillräckligt vuxna att ta hand om sig själva... låt säga runt 25 år...
♥ Varit avundsjuk på någon du tycker om…? Johodå. Inte blir jag avundsjuk på människor som inte betyder nåt för mig. Samtidigt som jag av hela hjärtat unnar mina nära och kära det allra bästa! Lite paradoxalt möjligen...
♥ Skvallrat en otrohet till den otrognes partner…? Nej, jag skulle aldrig fatta om nån betade på andra sidan staketet... och jag har människor omkring mig som helt säkert skulle ha vett att avsluta det ena innan de påbörjade något annat.
♥ Haft ångest för att du shoppat för mycket…? Jo, men jag minns inte exakt när och vad... det var säkert för att den inhandlade saken i fråga var mer onödig än kostsam. Och jag har blivit klokare (undrens tid är ej förbi) när det kommer till att köpa sånt jag verkligen vet att jag vill ha och kommer att vilja ha kvar längre fram. Det är en både ekonomisk och miljömässig fråga.
♥ Målat naglarna blå…? Ja, fast lika snabbt tagit bort det igen.
♥ Tänkt ”f*n vad snygg jag är idag”...? Nej. Det har aldrig hänt, kommer sannolikt aldrig att så göra heller. Men det är helt klart lättare att se sig i spegeln nu än förra våren... och de flesta av mina mindre smickrande egenskaper (löshud, födelsemärken, dubbelhaka och burriga ögonbryn) kan jag behålla... bara jag kunde få lite fylligare huvudbehåring.
♥Vaxat benen...? Så självdestruktiv blir jag aldrig.
♥ Helrakat kissen…? Oavsett vad som avses här så: nej! :-P
♥ Tagit en sömntablett…? Det har hänt, men nuförtiden somnar jag nästan stående om tillfälle ges.
♥ Varit otrevlig mot en kollega…? Det tror jag nog. Antagligen i nåt tafatt försök att göra min åsikt känd och förstådd, men att jag varit så upprörd att jag blivit mer personligt engagerad än kollegialt professionell, eller vad man ska kalla det. Och säkert nån annan gång då jag själv inte uppfattat mig som otrevlig, men kollegan gjort det...
♥ Brutit något ben…? Revbensfraktur i graviditetsvecka 30. Hade bronkit också. Mycket dålig kombo och antagligen frakturens orsak. Men jag var envisare än all världens åsnor just då och förhalade lokalbedövning via kateter under revbenet *hurves*, tills dess att de skickade hem mig från avdelningen.
♥ Haft gruppsex…? Ett kraftigt och resolut NEJ! Jag har som fattat att horisontallägesbrottning är en tvåmanssport. Eller så är jag ohyggligt omodern.
♥ Flirtat med en upptagen man…? Nä... flirtning överhuvudtaget har jag inte ägnat mig mycket åt... hur gör man?
♥ Flirtat med en kvinna…? Se ovan.
♥ Stoppat fingrarna i halsen för att kräkas…? Ja! Fast inte av anorektiska skäl. Och inte har det lyckats särskilt bra heller.
♥ Kallat någon för Gubbj**el i vuxen ålder…? Jaa, usch... eller nej... men tänkt i alla fall. Kanske inte just det ordvalet, men kraftigt negativa tankar har jag tänkt, det måste jag medge. Oftast har det tänkts om äldre bilförare, och tanter före mig i kön på Ica. Såna som betalar helghandlingen (två skivor rökt skinka, en liter kärnmjölk och en påse Kungen af Danmark) med enkronor, enkronor som kassören får räkna och så visar det sig i slutet att det inte räcker och så ska varenda krona pillas ner i portmonnän igen innan tanten till slut halar fram en ovikt femhundring och en rabattkupong på kärnmjölk. Och sen har hon glömt köpa kasse, så då börjar hon rassla med enkronorna igen... Såna gånger händer det att det föds tankar som borde stannat på embryostadiet.
♥ Snattat något…? När jag var sex år åt jag smågodis ur lådorna i kiosken på Pottans Camping (det var vi som var värdar för campingen, visst förmildrar det brottet lite grann?).
♥ Prövat narkotika…? Tjaa... räknas bensodiazepiner som man får hos tandläkaren? Och lustgas på förlossningen? Hur som helst så är lustgasen att föredra, eftersom jag aldrig har ringt några märkliga samtal under påverkan av den.
♥ Köpt ut alkohol till ditt barn…? Haha! Jag handlar ju knappt till mig själv... och jag kommer inte att köpa ut åt dem heller. Jag funderar på stenhård internatskola åt ungarna från tolvårsåldern tills dess att de är tillräckligt vuxna att ta hand om sig själva... låt säga runt 25 år...
♥ Varit avundsjuk på någon du tycker om…? Johodå. Inte blir jag avundsjuk på människor som inte betyder nåt för mig. Samtidigt som jag av hela hjärtat unnar mina nära och kära det allra bästa! Lite paradoxalt möjligen...
♥ Skvallrat en otrohet till den otrognes partner…? Nej, jag skulle aldrig fatta om nån betade på andra sidan staketet... och jag har människor omkring mig som helt säkert skulle ha vett att avsluta det ena innan de påbörjade något annat.
♥ Haft ångest för att du shoppat för mycket…? Jo, men jag minns inte exakt när och vad... det var säkert för att den inhandlade saken i fråga var mer onödig än kostsam. Och jag har blivit klokare (undrens tid är ej förbi) när det kommer till att köpa sånt jag verkligen vet att jag vill ha och kommer att vilja ha kvar längre fram. Det är en både ekonomisk och miljömässig fråga.
♥ Målat naglarna blå…? Ja, fast lika snabbt tagit bort det igen.
♥ Tänkt ”f*n vad snygg jag är idag”...? Nej. Det har aldrig hänt, kommer sannolikt aldrig att så göra heller. Men det är helt klart lättare att se sig i spegeln nu än förra våren... och de flesta av mina mindre smickrande egenskaper (löshud, födelsemärken, dubbelhaka och burriga ögonbryn) kan jag behålla... bara jag kunde få lite fylligare huvudbehåring.
onsdag 13 april 2011
Den nästan riktiga patienten...
Känner att jag ju måste rapportera hur vår date med Alf -den nästan levande patienten- gick...
Det verkar finnas ett särskilt övningsrum på LTU, för varenda tänkbar händelse som kan uppstå i omvårdnaden av en sjuk människa... rum för HLR-träning, provtagning, sterilisering... (av material alltså, inget annat!) You name it! Idag lättades på förlåten till ytterligare ett sådant rum. Den nästan levande patientens sjukrum. Sjukhussäng med full utrustning; övervakningsenhet, syrgas, sugutrustning... och så patienten då. En helkroppsdocka med puls, andning och blodtryck. Och som började prata med oss direkt vi kom in.
Rösten lät misstänkt lik Örjan, en av våra lärare... och efter att ha samtalat lite med honom... dockan... eller Örjan... så förstod vi att han såg oss. Örjan alltså, inte dockan. Bakom en spegelvägg, precis som i förhörsrummen i kriminalserierna, så satt Örjan bakom rutan och iakttog oss, och i scenarieträningen reagerade han på det vi utsatte dockan för. Svarade på våra frågor... gnällde lite när vi satte venkatater... han talade om var han hade ont och mätarna visade på skyhögt blodtryck, pulsen var hög och ojämn, det kunde man tydligt känna när man höll fingrarna på dockans hals, handled eller ljumske...
Nånstans i den där dockan fanns alltså en högtalare och en mikrofon... och det kändes, tro det eller ej, ändå rätt naturligt att behandla den där gummikroppen som en riktig människa, eftersom den pratade...
Ytterligare ett spännande moment avbockat. Rask marsch vidare mot tentorna.
Det verkar finnas ett särskilt övningsrum på LTU, för varenda tänkbar händelse som kan uppstå i omvårdnaden av en sjuk människa... rum för HLR-träning, provtagning, sterilisering... (av material alltså, inget annat!) You name it! Idag lättades på förlåten till ytterligare ett sådant rum. Den nästan levande patientens sjukrum. Sjukhussäng med full utrustning; övervakningsenhet, syrgas, sugutrustning... och så patienten då. En helkroppsdocka med puls, andning och blodtryck. Och som började prata med oss direkt vi kom in.
Rösten lät misstänkt lik Örjan, en av våra lärare... och efter att ha samtalat lite med honom... dockan... eller Örjan... så förstod vi att han såg oss. Örjan alltså, inte dockan. Bakom en spegelvägg, precis som i förhörsrummen i kriminalserierna, så satt Örjan bakom rutan och iakttog oss, och i scenarieträningen reagerade han på det vi utsatte dockan för. Svarade på våra frågor... gnällde lite när vi satte venkatater... han talade om var han hade ont och mätarna visade på skyhögt blodtryck, pulsen var hög och ojämn, det kunde man tydligt känna när man höll fingrarna på dockans hals, handled eller ljumske...
Nånstans i den där dockan fanns alltså en högtalare och en mikrofon... och det kändes, tro det eller ej, ändå rätt naturligt att behandla den där gummikroppen som en riktig människa, eftersom den pratade...
Ytterligare ett spännande moment avbockat. Rask marsch vidare mot tentorna.
tisdag 12 april 2011
Defibrillera mera!
Två panikslagna kvinnor kommer utrusande och skriker i munnen på varandra:
Någon mår dåligt, någon andas inte, någon har ramlat ihop på golvet på Coop Forum i Boden. Fyra nästan-sjuksyrror råkar av en slump befinna sig just där, just då... Butiken är utrustad med en halvautomatisk bifasisk hjärtstartare och efter att det konstaterats ingen andning och ingen puls så är det bara att starta hjärt-lungräddning och koppla på hjärtstartaren...
Nej, det var inte på riktigt. Men nog tusan blir man helt inne i det man gör i alla fall! En riktigt rolig scenarieträning, som man nånstans hoppas att man aldrig behöver omsätta i verkligheten...
Men sannolikt lär det hända på allvar. Nån gång i yrkeslivet, eller än värre: i det privata.
I morgon ska vi arbeta med Alf, den nästan verkliga patienten, som kan prata och som har puls och en massa andra mänskliga funktioner. Vad han kan komma att drabbas av återstår att se, men att det handlar om akut buksjukdom, thoraxskador och skalltrauman vet vi. Och adjunkterna på LTU verkar ha fantasi att hitta på de mest märkliga scenarion. I T1, när vi tränade vårdhygien hade de fejkat diarré med plommonpuré... så man måste ge dem cred för deras insatser!
Någon mår dåligt, någon andas inte, någon har ramlat ihop på golvet på Coop Forum i Boden. Fyra nästan-sjuksyrror råkar av en slump befinna sig just där, just då... Butiken är utrustad med en halvautomatisk bifasisk hjärtstartare och efter att det konstaterats ingen andning och ingen puls så är det bara att starta hjärt-lungräddning och koppla på hjärtstartaren...
Nej, det var inte på riktigt. Men nog tusan blir man helt inne i det man gör i alla fall! En riktigt rolig scenarieträning, som man nånstans hoppas att man aldrig behöver omsätta i verkligheten...
Men sannolikt lär det hända på allvar. Nån gång i yrkeslivet, eller än värre: i det privata.
I morgon ska vi arbeta med Alf, den nästan verkliga patienten, som kan prata och som har puls och en massa andra mänskliga funktioner. Vad han kan komma att drabbas av återstår att se, men att det handlar om akut buksjukdom, thoraxskador och skalltrauman vet vi. Och adjunkterna på LTU verkar ha fantasi att hitta på de mest märkliga scenarion. I T1, när vi tränade vårdhygien hade de fejkat diarré med plommonpuré... så man måste ge dem cred för deras insatser!
torsdag 7 april 2011
En förkylning har tagit mig i besittning. Trött, trött, trött...
Nästäppan lindras med alfareceptorstimulerande medel.
Luftrören får en omgång av såväl inhalationssteroider som Beta-2-agonister och det
blir säkert bra. Om ett tag. Men paniken över alla tentor, allt jag måste få in i huvudet, ligger under skinnet och lurar och det sista jag behöver nu är en förkylning som hotar hela planeringen... Funderar nästan på att ringa doktorn, lägga korten på bordet och be om starkare steroider för luftrören. Bara rakt av säga att jag måste ha dem... att börja äta dem nu, utifall förkylningen råkar vara envis... helgardering alltså. Månntro jag skulle få min vilja igenom? Och kanske man borde be om nåt nervlugnande också. Och lite Omeprazol. När man ändå är i gång...
Det är två digra tentor vi har framför oss. Gynekologi, obstetrik, akutsjukvård/trauma, IVA, katastrofberedskap, ortopedi, njursjukdomar, akuta buksjukdomar, autonomna nervsystemets farmakologi, skallskador, operation, narkos... två tentor på samma vecka... påsklovsveckan. Man förundras över planeringen...
Jag och min förkylning borde ta och lägga oss nu. Det är sannolikt en dag i morgon också. Min blå sovkompis blir kvar i sin rosa förvaringsask. Den funkar inte ihop med täppt näsa, märkte jag i natt. Och blir det nu hosta av det så drar jag väl antingen ner den blå i lungorna, eller så hostar jag iväg den så den trillar i golvet och spricker... inget verkar särskilt lockande.
Nästäppan lindras med alfareceptorstimulerande medel.
Luftrören får en omgång av såväl inhalationssteroider som Beta-2-agonister och det
blir säkert bra. Om ett tag. Men paniken över alla tentor, allt jag måste få in i huvudet, ligger under skinnet och lurar och det sista jag behöver nu är en förkylning som hotar hela planeringen... Funderar nästan på att ringa doktorn, lägga korten på bordet och be om starkare steroider för luftrören. Bara rakt av säga att jag måste ha dem... att börja äta dem nu, utifall förkylningen råkar vara envis... helgardering alltså. Månntro jag skulle få min vilja igenom? Och kanske man borde be om nåt nervlugnande också. Och lite Omeprazol. När man ändå är i gång...
Det är två digra tentor vi har framför oss. Gynekologi, obstetrik, akutsjukvård/trauma, IVA, katastrofberedskap, ortopedi, njursjukdomar, akuta buksjukdomar, autonomna nervsystemets farmakologi, skallskador, operation, narkos... två tentor på samma vecka... påsklovsveckan. Man förundras över planeringen...
Jag och min förkylning borde ta och lägga oss nu. Det är sannolikt en dag i morgon också. Min blå sovkompis blir kvar i sin rosa förvaringsask. Den funkar inte ihop med täppt näsa, märkte jag i natt. Och blir det nu hosta av det så drar jag väl antingen ner den blå i lungorna, eller så hostar jag iväg den så den trillar i golvet och spricker... inget verkar särskilt lockande.
måndag 4 april 2011
Asså den pojken!
Han är rolig vår lille blonde! När man får lite tid för sig själv med honom och han får en syl i vädret så... då leverar han hela tiden!
Igår satt han och fädernet ute vid elden och pratade... Pappan frågade barnet om det skulle vara okej att han alltid fick vara hans pappa, eftersom det är så trevligt. Nja, tyckte sonen, det skulle nog bli svårt, med motiveringen att "när du blir en gammal gubbe så blir du knasig och börjar röka och då måste jag duscha".
Det kan låta märkligt... men har en mycket logisk bakgrund: Sonens mormor och morfar är gamla (i en snart femårings ögon) och de röker.Ofta och gärna. Varje gång vi hälsat på dem så slänger vi alla barn i duschen, samt alla kläder i tvätten. Barn ska lukta gott och det gör de inte efter en stund hos nämnda mormor och morfar. Krass verklighet. Och en given förklaring till gossebarnets resonemang!
Nämnas kan också att pappan lovade att aldrig börja röka och därmed skulle han få behålla pappatiteln. For ever.
Igår satt han och fädernet ute vid elden och pratade... Pappan frågade barnet om det skulle vara okej att han alltid fick vara hans pappa, eftersom det är så trevligt. Nja, tyckte sonen, det skulle nog bli svårt, med motiveringen att "när du blir en gammal gubbe så blir du knasig och börjar röka och då måste jag duscha".
Det kan låta märkligt... men har en mycket logisk bakgrund: Sonens mormor och morfar är gamla (i en snart femårings ögon) och de röker.Ofta och gärna. Varje gång vi hälsat på dem så slänger vi alla barn i duschen, samt alla kläder i tvätten. Barn ska lukta gott och det gör de inte efter en stund hos nämnda mormor och morfar. Krass verklighet. Och en given förklaring till gossebarnets resonemang!
Nämnas kan också att pappan lovade att aldrig börja röka och därmed skulle han få behålla pappatiteln. For ever.
lördag 2 april 2011
Det här med rawfood...
... handlar egentligen inte om tjusig knappt-uppvärmd-mat-trend med gojibär, pinjenötter och sojayoghurtar... Att ta en större bit frusen oxfilé än man behöver och sen ta huggkubbe och yxa och dela den... det är rawfood! Ännu mer rawfood skulle det förstås vara att ta ett roadkill, snygga till det lite och grilla det med päls och allt. Fast det kanske är att överdriva lite?
fredag 1 april 2011
Sitter och degar i soffan medan jag väntar på middagsfrämmandet och frisören. Sonen fick besök av kvarterets ohotat coolaste pojk och jag sitter här och småskrattar över deras konversationer... och kreationer! De kombinerar smakfullt spidermandräkter, capes, riddarkostymer och Byggare Boboutfits. Maten är förberedd, i all enkelhet serveras den etiopiska pepparsåsen med fralla, bananer och ananas. På förmiddagen, under föreläsningen, bakade jag en tårta med två vita bottnar och en brun, chokladpudding och marsankräm med punsch som fyllning. Grädde och strössel on top. Det är fredag och den är välkommen! Helgen ligger oplanerad, förutom ett barnkalas på söndag, dit dottern ska fara. Antagligen ska det grillas här hemma, maken pratar drömskt om förra helgens oxfilé, så favorit i repris är nog att vänta... Föreläsningen som gavs idag, av en lyrisk och sitt yrke hängiven, överläkare på Kvinnokliniken i Sunderbyn, handlade om graviditet, förlossning och preventivmedel... intressant förstås, men inte så mycket nyheter... Som med alla vidareutbildningar så verkar också barnmorska intressant. Jag tror mig dock veta att jag inte har rätt grundläggande egenskaper: snabba beslut och plötsliga vändningar är inte min grej (fast ingen nyutbildad känner sig väl säker på sånt?) och så är det ju det där med abortfrågan. Är inte rätt person att vara rådgivande i såna frågor och jag skulle aldrig assistera (=möjliggöra) en abort heller... Nu kallar kökstjänsten igen. Dags att börja värma på käket, som i nuläget består två frusna, hinkformiga köttfärssåsklumpar i en panna. Över. Och ut.
torsdag 31 mars 2011
onsdag 30 mars 2011
Om inte om hade varit...
...så skulle ju operationssköterskevubben kunnat vara nåt. Eller narkosvubben. Det verkar fantastiskt intressant och high-tech och har sina fördelar: -Mest dagtidsarbete. -Jour med kval. övertid så fort man måste arbeta under jouren. -Endast en patient åt gången. Alltid. Och för den som kanske känner att han eller hon har lite inskränkta sociala förmågor så är op/narkossyrrans arbete ganska fritt från kommunikativa möten med patienterna... de ställer inga frågor, kräver ingen trevlighet... när de somnat. Det skulle ju kunna vara en fördel, hehe... Men så var det ju om... Om jag inte hade haft en avog inställning till att ha saker över mun och näsa, så kunde operation/narkos varit ett trevligt arbete... Om Piteå Älvdals Sjukhus hade haft annan kirurgisk verksamhet än endast planerade ortopediska ingrepp, så kanske... Men nu måste man välja nåt som håller... och det känns som att distriktsvubben och psykiatrivubben är de alternativ som står till buds.
tisdag 29 mars 2011
En dag i taget...
Människor med missbruksproblem, oavsett vilket missbruk det må vara, och som deltar i självhjälpsgrupper brukar leva efter devisen En dag i taget. Att lova nykterhet eller att ta avstånd från det man missbrukar, mer än just i dag, är alltför övermäktigt... ingen orkar lova nåt sånt för en hel livstid... men om föresatsen är att hantera det just idag, så blir det kanske inte för stort... och visst är det sant: En dag i taget. Igår har passerat. I morgon vet jag inget om. Idag när jag var ute och promenerade/joggade så funderade jag på det: En dag i taget: ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Jag är av naturen lat. Motion är ett nödvändigt ont. Och jag vill så gärna se det roliga med det, men det uppenbarar sig liksom aldrig... Just nu tycker jag att det är otroligt att kunna jogga utan blodsmak, smärta och andfåddhet. Det känns så lätt, jämfört med tidigare. Men jag är rädd att det snart blir ett ok att bära, ett jobbigt måste, som jag till slut lägger av med. Men om jag tänker En dag i taget... de joggingturer jag redan tagit gick ju bra, hur det går i morgon, om jag ens kommer iväg vet jag inte. Men idag ska jag. Just idag. ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Jag har, efter att nyligen ha läst ett inslag i tidningen Mama, följt en blogg om Linda, som 2009 drabbades av en aggressiv bröstcancer som sedan spridit sig till nästan hela hennes kropp. Idag lämnade hon jordelivet och tre barn blev utan mamma, ett bonusbarn blev utan extramamma, en make blev ensamstående och ensam förälder... Och jag funderar varför jag följt bloggen. Inte för att jag är genuint intresserad av cancer. Inte för att jag vill gotta mig åt en innehållsrik historia. Inte för att jag fascineras av hennes blogg mer än nån annan... Men faktiskt för att påminna mig själv om att det skulle kunna hända mig också. När som helst. Kanske kan jag genom att läsa det, ingjuta lite tacksamhet för att jag fortfarande finns här. Att lära mig njuta av idag, den enda dagen jag med säkerhet vet att jag har... Ibland slås jag av den där får-inte-bli-sjuk-för-jag-har-två-barn-att-ta-hand-omångesten... Och då är det bra att ta tag i de där orden igen: En dag i taget. Jag är frisk idag. Imorgon vet jag inget om, men om jag gör vad jag kan idag för att hålla mig frisk, så har jag gjort vad jag kunnat. Vad som sen är meningen ska ske i morgon, det kan jag inget göra åt... ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Operationen, för att bli lite tjatig, (jag har pratat om den rätt mycket, jag vet) är en sån sak jag gjorde för att ha gjort det jag kunnat för min hälsa. Min förkärlek för socker botas inte med en operation, det är jag medveten om och blir det nödvändigt får jag gå vidare med den biten. Men operationen begränsar möjligheten att missbruka socker. I alla fall nu. Hur det blir i framtiden vet jag inget om. Men just idag är jag stark, just idag mår jag bra... En dag i taget... ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Det är såna saker jag funderar på då jag är för mig själv med en god playlist i öronen... Ganska vettigt spenderad tid, om jag får säga det själv! En dag i taget! ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Vet inte varför, men jag lyckades inte få till nån styckeindelning... så det blidde linjer istället...
söndag 27 mars 2011
Kollekt.
Är jag den enda som är ovetande om hur det här går till, eller är det en typisk sån där sak som alla undrar över, men ingen vågar fråga, av rädsla för att verka dumma eller obildade, eller för att man helt enkelt bara ska veta... frågan lyder: När kollektörerna, efter fullgjort insamlande, går fram till altaret och ställer fram bössorna/håvarna/skålarna... och knäpper händerna... vad ber de då? Egentligen? Finns det nån särskild bön man ber? Ber alla olika? Eller står alla där och sneglar på varandra, lite tafatt och tror att just de själva är de enda som inte förstått hur man gör...
onsdag 23 mars 2011
tisdag 22 mars 2011
Det är väl ganska mycket jag...
...att avsky elitserien från september till februari och sen göra en kovändning när slutspelet börjar. Heja Luuule!
...att läsa cancerbloggar, inte av egentligt intresse, utan för att jag ska bli mer tacksam över mitt friska liv.
...att googla bilder på storstäder som evakuerades, och fortfarande är öde, efter Tjernobylkatastrofen.
...att jag skulle ha bokat en guidad resa till en sån stad (Pripjat) omgående... om det inte hade varit för att det är en smula ohälsosamt att åka dit. Men om ytterligare 30 år har i alla fall cesium halverats igen... Kanske man kan åka då?
...att allvarligt överväga en fysikkurs för att få lära mig SI-enheterna (Sievert och de andra...) och en kemikurs för att lära mig periodiska systemet.
...att fundera på att göra högskoleprovet efter universitetsexamen, bara för att få veta om jag blev nåt smartare.
...att läsa cancerbloggar, inte av egentligt intresse, utan för att jag ska bli mer tacksam över mitt friska liv.
...att googla bilder på storstäder som evakuerades, och fortfarande är öde, efter Tjernobylkatastrofen.
...att jag skulle ha bokat en guidad resa till en sån stad (Pripjat) omgående... om det inte hade varit för att det är en smula ohälsosamt att åka dit. Men om ytterligare 30 år har i alla fall cesium halverats igen... Kanske man kan åka då?
...att allvarligt överväga en fysikkurs för att få lära mig SI-enheterna (Sievert och de andra...) och en kemikurs för att lära mig periodiska systemet.
...att fundera på att göra högskoleprovet efter universitetsexamen, bara för att få veta om jag blev nåt smartare.
onsdag 16 mars 2011
Never been unloved
I have been unfaithful
I have been unworthy
I have been unrighteous
and I have been unmerciful
I have been unreachable
I have been unteachable
I have been unwilling
and I have been undesirable
Sometimes I have been unwise
I´ve been undone by what I´m insure of
But because of You, and all that You went through
I know that I have never been unloved
I have been unbroken
I have been unmended
I have been uneasy
and I´ve been unapproachable
I´ve been unemotional
I´ve been unexceptional
I´ve been undecided
and I´ve been unqualified
Unaware I have been unfair
I´ve been unfit for blessings from above
Bit even I can see the sacrifice You made for me
to show that I have never been unloved
It´s because of You and all that You went through
I know that I have never been unloved
Michael W Smith
I have been unworthy
I have been unrighteous
and I have been unmerciful
I have been unreachable
I have been unteachable
I have been unwilling
and I have been undesirable
Sometimes I have been unwise
I´ve been undone by what I´m insure of
But because of You, and all that You went through
I know that I have never been unloved
I have been unbroken
I have been unmended
I have been uneasy
and I´ve been unapproachable
I´ve been unemotional
I´ve been unexceptional
I´ve been undecided
and I´ve been unqualified
Unaware I have been unfair
I´ve been unfit for blessings from above
Bit even I can see the sacrifice You made for me
to show that I have never been unloved
It´s because of You and all that You went through
I know that I have never been unloved
Michael W Smith
tisdag 15 mars 2011
Lite updates...
Operationen. Sju månader har passerat. Vikten ligger i det högre området inom normalspannet för BMI. Jag mår mycket bättre när jag äter numera och kalorimängden går uppåt, om än jag fortfarande ligger lite för lågt, men jag tror att det löser sig det med.
Det är i alla fall en milsvid skillnad att bära runt på 63,5 kg istället för 93...
TV4:s Kalla Fakta gjorde förra veckan ett program om baksidorna med GBP.
Tycka vad man vill om det, men jag tror ändå att en del patienters missnöje har att göra med att man inte riktigt förstått syftet med operationen, eller inte tagit sig tid/ork att ta till sig den information som ges innan man läggs på operationsbordet. Några kanske är så uppfyllda av glädjen att äntligen bli av med övervikten, så att man inte vill ta till sig viktig information om eventuella negativa konsekvenser. En av de intervjuade i programmet sa att hon ju trodde att allt skulle bli bra, hela livet skulle bli bra. Och här tror jag att ett stort problem ligger. För det är vikten kirurgen hjälper till med, inget annat! Och de problem som tidigare kanske funnits: relationer, psykisk ohälsa, arbetsrelaterade problem och så vidare... de problemen försvinner förstås inte. Men kanske har man lagt all skuld för sitt mående på just vikten...
Plastikoperationer för att reducera överskottshud, och ansvaret för dessa tog man också upp.
En kvinna hade blivit lovad plastik, men sen inte fått den. Skamligt förstås. Har man lovat så har man. Och en stor mängd överskottshud kan förstås vara ett medicinskt problem och ett lidande för patienten.
Men ändå får diskussionen fel fokus...
Den kvinna som inslaget handlade om, hon sa att hon tidigare gömt sin kropp för att hon var fet och nu gömde hon den för all hud som blivit över och hon tyckte då att ingentling blivit bättre, självförtroendet var lika dåligt nu, som innan...
Det man behöver tänka på är att inget landsting bekostar en viktoperation för patientens självkänslas skull. Det handlar, som alltid, om pengar. Samhällsekonomi. Viktoperationerna
reducerar i långa loppet kostnaderna för diabetesvård, hjärtsjukvård, vård för förslitningsskador och annat. Självkänslan och självförtroendet får man nog räkna med att jobba med på egen hand.
Därmed inte sagt att plastik inte är motiverat, men utseendet är knappast landstingens motiv till att operera.
Skulle jag då rekommendera andra att genomgå operationen?
Ja. Och nej.
Ja, eftersom det fungerar, eftersom jag mått och mår så bra och för att det minskar risker och dåligt mående. Ser jag till det så rekommenderar jag operationen, tveklöst!
Nej, eftersom beslutet ska komma från en själv, man ska vara medveten och påläst innan man väljer.
Det läkarna säger är att det finns risker med operationen, men att riskerna med att fortsätta vara kraftigt överviktig är större... och då kan jag tycka att det är vettigt att göra operationen INNAN man drabbats av följdsjukdomar. För har man slitit ut lederna eller fått diabetes så har man... Och så tycker jag att man ska rannsaka sig själv och fundera på hur ens bantningshistoria sett ut. Har man lyckats behålla de kilon man tidigare gått ner? Eller har man snarare gått upp, gång på gång? Hur många år har man hållit på med olika dieter? Vad talar för att jag skulle klara av att behålla lägre vikt just denna gången? Räkna på sannolikheten, ta chansen till en hållbar lösning.
Och till sist så är det inte partners, vänner, morsor eller farsor som ska ta beslutet.
Man får räkna med att det finns någon som inte gillar besultet att låta operera sig (Jag hade tur, det är nog ingen som varit direkt negativ).
Operationen gör man för sin egen skull, man vet själv bäst hur man fungerar, hur man kämpat med vikten. Och även om andra tycker det, så är vikten inte endast en karaktärsfråga. Det handlar om gener, missbrukspersonlighet och andra faktorer. Men hä lönsch int´ förklar för en som int´ begrip...
Det är i alla fall en milsvid skillnad att bära runt på 63,5 kg istället för 93...
TV4:s Kalla Fakta gjorde förra veckan ett program om baksidorna med GBP.
Tycka vad man vill om det, men jag tror ändå att en del patienters missnöje har att göra med att man inte riktigt förstått syftet med operationen, eller inte tagit sig tid/ork att ta till sig den information som ges innan man läggs på operationsbordet. Några kanske är så uppfyllda av glädjen att äntligen bli av med övervikten, så att man inte vill ta till sig viktig information om eventuella negativa konsekvenser. En av de intervjuade i programmet sa att hon ju trodde att allt skulle bli bra, hela livet skulle bli bra. Och här tror jag att ett stort problem ligger. För det är vikten kirurgen hjälper till med, inget annat! Och de problem som tidigare kanske funnits: relationer, psykisk ohälsa, arbetsrelaterade problem och så vidare... de problemen försvinner förstås inte. Men kanske har man lagt all skuld för sitt mående på just vikten...
Plastikoperationer för att reducera överskottshud, och ansvaret för dessa tog man också upp.
En kvinna hade blivit lovad plastik, men sen inte fått den. Skamligt förstås. Har man lovat så har man. Och en stor mängd överskottshud kan förstås vara ett medicinskt problem och ett lidande för patienten.
Men ändå får diskussionen fel fokus...
Den kvinna som inslaget handlade om, hon sa att hon tidigare gömt sin kropp för att hon var fet och nu gömde hon den för all hud som blivit över och hon tyckte då att ingentling blivit bättre, självförtroendet var lika dåligt nu, som innan...
Det man behöver tänka på är att inget landsting bekostar en viktoperation för patientens självkänslas skull. Det handlar, som alltid, om pengar. Samhällsekonomi. Viktoperationerna
reducerar i långa loppet kostnaderna för diabetesvård, hjärtsjukvård, vård för förslitningsskador och annat. Självkänslan och självförtroendet får man nog räkna med att jobba med på egen hand.
Därmed inte sagt att plastik inte är motiverat, men utseendet är knappast landstingens motiv till att operera.
Skulle jag då rekommendera andra att genomgå operationen?
Ja. Och nej.
Ja, eftersom det fungerar, eftersom jag mått och mår så bra och för att det minskar risker och dåligt mående. Ser jag till det så rekommenderar jag operationen, tveklöst!
Nej, eftersom beslutet ska komma från en själv, man ska vara medveten och påläst innan man väljer.
Det läkarna säger är att det finns risker med operationen, men att riskerna med att fortsätta vara kraftigt överviktig är större... och då kan jag tycka att det är vettigt att göra operationen INNAN man drabbats av följdsjukdomar. För har man slitit ut lederna eller fått diabetes så har man... Och så tycker jag att man ska rannsaka sig själv och fundera på hur ens bantningshistoria sett ut. Har man lyckats behålla de kilon man tidigare gått ner? Eller har man snarare gått upp, gång på gång? Hur många år har man hållit på med olika dieter? Vad talar för att jag skulle klara av att behålla lägre vikt just denna gången? Räkna på sannolikheten, ta chansen till en hållbar lösning.
Och till sist så är det inte partners, vänner, morsor eller farsor som ska ta beslutet.
Man får räkna med att det finns någon som inte gillar besultet att låta operera sig (Jag hade tur, det är nog ingen som varit direkt negativ).
Operationen gör man för sin egen skull, man vet själv bäst hur man fungerar, hur man kämpat med vikten. Och även om andra tycker det, så är vikten inte endast en karaktärsfråga. Det handlar om gener, missbrukspersonlighet och andra faktorer. Men hä lönsch int´ förklar för en som int´ begrip...
måndag 14 mars 2011
onsdag 9 mars 2011
Då: En halv påse ostbågar, ett paket Ballerina och en liter Cola.
Nu: 40 gram ostbågar. Fyra Ahlgrens bilar och ett glas Sprite Zero.
Uppdatering: Började fundera lite... I kväll har jag smällt i mig onyttigheter motsvarande 250-300 kcal. Nåt slags rekord sen operationen i augusti... Jag strävar inte efter att slå mina rekord, kanske jag ska tillägga... däremot strävar jag efter att nå upp till 1500 kcal/dygn. Inte helt enkelt. Har aldrig lyckats än...
Förut hade jag inte varit nöjd förrän jag frossat i mig minst 1200-1300 kcal. Ett Ballerinakex=63 kcal. Och av dem åt jag lätt tio-tolv på raken. Och så ostisar på det, minst ett hekto=500 kcal. Én liter cola=450 kcal eller nåt...och... ja... det där blev nästan 1600... ett helt dagsintag på ett par timmar. Snacka om kapacitet!
Nu finns det en gräns. En begränsning som jag älskar. När det är fullt så finns det inget reservutrymme. En tugga för mycket så får jag ångra mig ordentligt.
Skickat från min HTC
söndag 6 mars 2011
Om Victoria får välja...
Skickat från min HTC
lördag 5 mars 2011
Ja... nog är det ruskigt trist att Lasse Eriksson var tvungen lämna det jordiska så tidigt.
Det är kanske inte så mycket Piteå har, eller har haft att skryta med (och hockeyspelare räknas inte =) ) men vi har Ronny, Euskefeurat och så Lasse...
Både Ronnys och Lasses humor har nåt genialiskt över sig. Det är inte humor på andras bekostnad, inget vulgärt... men genomtänkt och underfundigt. Och allvarsamt på samma gång.
Det är kanske inte så mycket Piteå har, eller har haft att skryta med (och hockeyspelare räknas inte =) ) men vi har Ronny, Euskefeurat och så Lasse...
Både Ronnys och Lasses humor har nåt genialiskt över sig. Det är inte humor på andras bekostnad, inget vulgärt... men genomtänkt och underfundigt. Och allvarsamt på samma gång.
torsdag 3 mars 2011
onsdag 2 mars 2011
Vår pärla, Toyotan (den som f.n bara går att backa med och som har ett märkligt jordfel som gör att den bara går att starta om förardörren är öppen) behöver en ny växellåda. Den har varit dålig länge. Nu är det riktigt illa. Mannen jag lever med kom backande hem häromdagen.
Idag har han ringt runt på bildemonteringarna (ja, man kan faktiskt fortfarande ringa. Internet har inte monopol. Än) Och faktiskt fått napp! Det finns låddor att tillgå!
Dessutom ville en av skrotarna så gärna bli av med sin sedan några år lagrade Toyotaväxellåda, så att de sänkte priset ordentligt, rakt av. Men de sänkte inte tremånadersgarantin. Och lådan ska enligt uppgift vara testad. Så det är väl bara att chansa... ett par tusen spänn förtjänar bilrackarn, helt klart! Nya delar till den befintliga lådan kostar trippelt så mycket som bilen i sig. Det är den däremot inte värd.
Men... man börjar ju ändå fundera på några saker. Hur kan det komma sig att det är så dålig åtgång på just Toyota Carina II-växellådor från sent -80 tal till tidigt -90-tal? Jag undrar. Och självklart har jag därtill några teorier:
-Det är helt enkelt vansinnigt bra växellådor, som aldrig går sönder, vår undantaget.
-Man skrotar hellre bilen än byter låda, eftersom man måste demontera bilen inifrån, med början i avgasröret, för att komma åt lådan.
-Man hinner inte köra slut på växellådan innan resten av bilen rostat sönder. Det är ju ändå Toyota vi pratar om.
Jag hoppas att det här löser sig. Det finns nåt trevligt, charmigt över gamla bilar. De är enkla, pålitliga och behöver inte hållas skinande rena alltjämt.
Idag har han ringt runt på bildemonteringarna (ja, man kan faktiskt fortfarande ringa. Internet har inte monopol. Än) Och faktiskt fått napp! Det finns låddor att tillgå!
Dessutom ville en av skrotarna så gärna bli av med sin sedan några år lagrade Toyotaväxellåda, så att de sänkte priset ordentligt, rakt av. Men de sänkte inte tremånadersgarantin. Och lådan ska enligt uppgift vara testad. Så det är väl bara att chansa... ett par tusen spänn förtjänar bilrackarn, helt klart! Nya delar till den befintliga lådan kostar trippelt så mycket som bilen i sig. Det är den däremot inte värd.
Men... man börjar ju ändå fundera på några saker. Hur kan det komma sig att det är så dålig åtgång på just Toyota Carina II-växellådor från sent -80 tal till tidigt -90-tal? Jag undrar. Och självklart har jag därtill några teorier:
-Det är helt enkelt vansinnigt bra växellådor, som aldrig går sönder, vår undantaget.
-Man skrotar hellre bilen än byter låda, eftersom man måste demontera bilen inifrån, med början i avgasröret, för att komma åt lådan.
-Man hinner inte köra slut på växellådan innan resten av bilen rostat sönder. Det är ju ändå Toyota vi pratar om.
Jag hoppas att det här löser sig. Det finns nåt trevligt, charmigt över gamla bilar. De är enkla, pålitliga och behöver inte hållas skinande rena alltjämt.
tisdag 1 mars 2011
måndag 28 februari 2011
lördag 26 februari 2011
torsdag 24 februari 2011
Det går springmask på dagis. Bara tanken får mig att hurves. Lyckligtvis har vi, i alla fall hittills, inte drabbats. Men jag undrar... Det sägs att kvinnomaskarna kryper ut ur ändalykten på den drabbade, när det blir mörkt om kvällen och de lägger då ägg där i öppningen på bakdelen... men... inte vet jag... mörkt och mörkt... nog är det då ytterst sällan som jag har nåt solljus i aktern... det är ju ett ständigt mörker, så att säga. Springmaskar
kan väl knappast ha nån uppfattning om tid och rum. Jag tror inte att de känner på sig när det är kväll... Tankar kring detta?
kan väl knappast ha nån uppfattning om tid och rum. Jag tror inte att de känner på sig när det är kväll... Tankar kring detta?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)