torsdag 31 mars 2011
onsdag 30 mars 2011
Om inte om hade varit...
...så skulle ju operationssköterskevubben kunnat vara nåt. Eller narkosvubben. Det verkar fantastiskt intressant och high-tech och har sina fördelar: -Mest dagtidsarbete. -Jour med kval. övertid så fort man måste arbeta under jouren. -Endast en patient åt gången. Alltid. Och för den som kanske känner att han eller hon har lite inskränkta sociala förmågor så är op/narkossyrrans arbete ganska fritt från kommunikativa möten med patienterna... de ställer inga frågor, kräver ingen trevlighet... när de somnat. Det skulle ju kunna vara en fördel, hehe... Men så var det ju om... Om jag inte hade haft en avog inställning till att ha saker över mun och näsa, så kunde operation/narkos varit ett trevligt arbete... Om Piteå Älvdals Sjukhus hade haft annan kirurgisk verksamhet än endast planerade ortopediska ingrepp, så kanske... Men nu måste man välja nåt som håller... och det känns som att distriktsvubben och psykiatrivubben är de alternativ som står till buds.
tisdag 29 mars 2011
En dag i taget...
Människor med missbruksproblem, oavsett vilket missbruk det må vara, och som deltar i självhjälpsgrupper brukar leva efter devisen En dag i taget. Att lova nykterhet eller att ta avstånd från det man missbrukar, mer än just i dag, är alltför övermäktigt... ingen orkar lova nåt sånt för en hel livstid... men om föresatsen är att hantera det just idag, så blir det kanske inte för stort... och visst är det sant: En dag i taget. Igår har passerat. I morgon vet jag inget om. Idag när jag var ute och promenerade/joggade så funderade jag på det: En dag i taget: ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Jag är av naturen lat. Motion är ett nödvändigt ont. Och jag vill så gärna se det roliga med det, men det uppenbarar sig liksom aldrig... Just nu tycker jag att det är otroligt att kunna jogga utan blodsmak, smärta och andfåddhet. Det känns så lätt, jämfört med tidigare. Men jag är rädd att det snart blir ett ok att bära, ett jobbigt måste, som jag till slut lägger av med. Men om jag tänker En dag i taget... de joggingturer jag redan tagit gick ju bra, hur det går i morgon, om jag ens kommer iväg vet jag inte. Men idag ska jag. Just idag. ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Jag har, efter att nyligen ha läst ett inslag i tidningen Mama, följt en blogg om Linda, som 2009 drabbades av en aggressiv bröstcancer som sedan spridit sig till nästan hela hennes kropp. Idag lämnade hon jordelivet och tre barn blev utan mamma, ett bonusbarn blev utan extramamma, en make blev ensamstående och ensam förälder... Och jag funderar varför jag följt bloggen. Inte för att jag är genuint intresserad av cancer. Inte för att jag vill gotta mig åt en innehållsrik historia. Inte för att jag fascineras av hennes blogg mer än nån annan... Men faktiskt för att påminna mig själv om att det skulle kunna hända mig också. När som helst. Kanske kan jag genom att läsa det, ingjuta lite tacksamhet för att jag fortfarande finns här. Att lära mig njuta av idag, den enda dagen jag med säkerhet vet att jag har... Ibland slås jag av den där får-inte-bli-sjuk-för-jag-har-två-barn-att-ta-hand-omångesten... Och då är det bra att ta tag i de där orden igen: En dag i taget. Jag är frisk idag. Imorgon vet jag inget om, men om jag gör vad jag kan idag för att hålla mig frisk, så har jag gjort vad jag kunnat. Vad som sen är meningen ska ske i morgon, det kan jag inget göra åt... ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Operationen, för att bli lite tjatig, (jag har pratat om den rätt mycket, jag vet) är en sån sak jag gjorde för att ha gjort det jag kunnat för min hälsa. Min förkärlek för socker botas inte med en operation, det är jag medveten om och blir det nödvändigt får jag gå vidare med den biten. Men operationen begränsar möjligheten att missbruka socker. I alla fall nu. Hur det blir i framtiden vet jag inget om. Men just idag är jag stark, just idag mår jag bra... En dag i taget... ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Det är såna saker jag funderar på då jag är för mig själv med en god playlist i öronen... Ganska vettigt spenderad tid, om jag får säga det själv! En dag i taget! ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Vet inte varför, men jag lyckades inte få till nån styckeindelning... så det blidde linjer istället...
söndag 27 mars 2011
Kollekt.
Är jag den enda som är ovetande om hur det här går till, eller är det en typisk sån där sak som alla undrar över, men ingen vågar fråga, av rädsla för att verka dumma eller obildade, eller för att man helt enkelt bara ska veta... frågan lyder: När kollektörerna, efter fullgjort insamlande, går fram till altaret och ställer fram bössorna/håvarna/skålarna... och knäpper händerna... vad ber de då? Egentligen? Finns det nån särskild bön man ber? Ber alla olika? Eller står alla där och sneglar på varandra, lite tafatt och tror att just de själva är de enda som inte förstått hur man gör...
onsdag 23 mars 2011
tisdag 22 mars 2011
Det är väl ganska mycket jag...
...att avsky elitserien från september till februari och sen göra en kovändning när slutspelet börjar. Heja Luuule!
...att läsa cancerbloggar, inte av egentligt intresse, utan för att jag ska bli mer tacksam över mitt friska liv.
...att googla bilder på storstäder som evakuerades, och fortfarande är öde, efter Tjernobylkatastrofen.
...att jag skulle ha bokat en guidad resa till en sån stad (Pripjat) omgående... om det inte hade varit för att det är en smula ohälsosamt att åka dit. Men om ytterligare 30 år har i alla fall cesium halverats igen... Kanske man kan åka då?
...att allvarligt överväga en fysikkurs för att få lära mig SI-enheterna (Sievert och de andra...) och en kemikurs för att lära mig periodiska systemet.
...att fundera på att göra högskoleprovet efter universitetsexamen, bara för att få veta om jag blev nåt smartare.
...att läsa cancerbloggar, inte av egentligt intresse, utan för att jag ska bli mer tacksam över mitt friska liv.
...att googla bilder på storstäder som evakuerades, och fortfarande är öde, efter Tjernobylkatastrofen.
...att jag skulle ha bokat en guidad resa till en sån stad (Pripjat) omgående... om det inte hade varit för att det är en smula ohälsosamt att åka dit. Men om ytterligare 30 år har i alla fall cesium halverats igen... Kanske man kan åka då?
...att allvarligt överväga en fysikkurs för att få lära mig SI-enheterna (Sievert och de andra...) och en kemikurs för att lära mig periodiska systemet.
...att fundera på att göra högskoleprovet efter universitetsexamen, bara för att få veta om jag blev nåt smartare.
onsdag 16 mars 2011
Never been unloved
I have been unfaithful
I have been unworthy
I have been unrighteous
and I have been unmerciful
I have been unreachable
I have been unteachable
I have been unwilling
and I have been undesirable
Sometimes I have been unwise
I´ve been undone by what I´m insure of
But because of You, and all that You went through
I know that I have never been unloved
I have been unbroken
I have been unmended
I have been uneasy
and I´ve been unapproachable
I´ve been unemotional
I´ve been unexceptional
I´ve been undecided
and I´ve been unqualified
Unaware I have been unfair
I´ve been unfit for blessings from above
Bit even I can see the sacrifice You made for me
to show that I have never been unloved
It´s because of You and all that You went through
I know that I have never been unloved
Michael W Smith
I have been unworthy
I have been unrighteous
and I have been unmerciful
I have been unreachable
I have been unteachable
I have been unwilling
and I have been undesirable
Sometimes I have been unwise
I´ve been undone by what I´m insure of
But because of You, and all that You went through
I know that I have never been unloved
I have been unbroken
I have been unmended
I have been uneasy
and I´ve been unapproachable
I´ve been unemotional
I´ve been unexceptional
I´ve been undecided
and I´ve been unqualified
Unaware I have been unfair
I´ve been unfit for blessings from above
Bit even I can see the sacrifice You made for me
to show that I have never been unloved
It´s because of You and all that You went through
I know that I have never been unloved
Michael W Smith
tisdag 15 mars 2011
Lite updates...
Operationen. Sju månader har passerat. Vikten ligger i det högre området inom normalspannet för BMI. Jag mår mycket bättre när jag äter numera och kalorimängden går uppåt, om än jag fortfarande ligger lite för lågt, men jag tror att det löser sig det med.
Det är i alla fall en milsvid skillnad att bära runt på 63,5 kg istället för 93...
TV4:s Kalla Fakta gjorde förra veckan ett program om baksidorna med GBP.
Tycka vad man vill om det, men jag tror ändå att en del patienters missnöje har att göra med att man inte riktigt förstått syftet med operationen, eller inte tagit sig tid/ork att ta till sig den information som ges innan man läggs på operationsbordet. Några kanske är så uppfyllda av glädjen att äntligen bli av med övervikten, så att man inte vill ta till sig viktig information om eventuella negativa konsekvenser. En av de intervjuade i programmet sa att hon ju trodde att allt skulle bli bra, hela livet skulle bli bra. Och här tror jag att ett stort problem ligger. För det är vikten kirurgen hjälper till med, inget annat! Och de problem som tidigare kanske funnits: relationer, psykisk ohälsa, arbetsrelaterade problem och så vidare... de problemen försvinner förstås inte. Men kanske har man lagt all skuld för sitt mående på just vikten...
Plastikoperationer för att reducera överskottshud, och ansvaret för dessa tog man också upp.
En kvinna hade blivit lovad plastik, men sen inte fått den. Skamligt förstås. Har man lovat så har man. Och en stor mängd överskottshud kan förstås vara ett medicinskt problem och ett lidande för patienten.
Men ändå får diskussionen fel fokus...
Den kvinna som inslaget handlade om, hon sa att hon tidigare gömt sin kropp för att hon var fet och nu gömde hon den för all hud som blivit över och hon tyckte då att ingentling blivit bättre, självförtroendet var lika dåligt nu, som innan...
Det man behöver tänka på är att inget landsting bekostar en viktoperation för patientens självkänslas skull. Det handlar, som alltid, om pengar. Samhällsekonomi. Viktoperationerna
reducerar i långa loppet kostnaderna för diabetesvård, hjärtsjukvård, vård för förslitningsskador och annat. Självkänslan och självförtroendet får man nog räkna med att jobba med på egen hand.
Därmed inte sagt att plastik inte är motiverat, men utseendet är knappast landstingens motiv till att operera.
Skulle jag då rekommendera andra att genomgå operationen?
Ja. Och nej.
Ja, eftersom det fungerar, eftersom jag mått och mår så bra och för att det minskar risker och dåligt mående. Ser jag till det så rekommenderar jag operationen, tveklöst!
Nej, eftersom beslutet ska komma från en själv, man ska vara medveten och påläst innan man väljer.
Det läkarna säger är att det finns risker med operationen, men att riskerna med att fortsätta vara kraftigt överviktig är större... och då kan jag tycka att det är vettigt att göra operationen INNAN man drabbats av följdsjukdomar. För har man slitit ut lederna eller fått diabetes så har man... Och så tycker jag att man ska rannsaka sig själv och fundera på hur ens bantningshistoria sett ut. Har man lyckats behålla de kilon man tidigare gått ner? Eller har man snarare gått upp, gång på gång? Hur många år har man hållit på med olika dieter? Vad talar för att jag skulle klara av att behålla lägre vikt just denna gången? Räkna på sannolikheten, ta chansen till en hållbar lösning.
Och till sist så är det inte partners, vänner, morsor eller farsor som ska ta beslutet.
Man får räkna med att det finns någon som inte gillar besultet att låta operera sig (Jag hade tur, det är nog ingen som varit direkt negativ).
Operationen gör man för sin egen skull, man vet själv bäst hur man fungerar, hur man kämpat med vikten. Och även om andra tycker det, så är vikten inte endast en karaktärsfråga. Det handlar om gener, missbrukspersonlighet och andra faktorer. Men hä lönsch int´ förklar för en som int´ begrip...
Det är i alla fall en milsvid skillnad att bära runt på 63,5 kg istället för 93...
TV4:s Kalla Fakta gjorde förra veckan ett program om baksidorna med GBP.
Tycka vad man vill om det, men jag tror ändå att en del patienters missnöje har att göra med att man inte riktigt förstått syftet med operationen, eller inte tagit sig tid/ork att ta till sig den information som ges innan man läggs på operationsbordet. Några kanske är så uppfyllda av glädjen att äntligen bli av med övervikten, så att man inte vill ta till sig viktig information om eventuella negativa konsekvenser. En av de intervjuade i programmet sa att hon ju trodde att allt skulle bli bra, hela livet skulle bli bra. Och här tror jag att ett stort problem ligger. För det är vikten kirurgen hjälper till med, inget annat! Och de problem som tidigare kanske funnits: relationer, psykisk ohälsa, arbetsrelaterade problem och så vidare... de problemen försvinner förstås inte. Men kanske har man lagt all skuld för sitt mående på just vikten...
Plastikoperationer för att reducera överskottshud, och ansvaret för dessa tog man också upp.
En kvinna hade blivit lovad plastik, men sen inte fått den. Skamligt förstås. Har man lovat så har man. Och en stor mängd överskottshud kan förstås vara ett medicinskt problem och ett lidande för patienten.
Men ändå får diskussionen fel fokus...
Den kvinna som inslaget handlade om, hon sa att hon tidigare gömt sin kropp för att hon var fet och nu gömde hon den för all hud som blivit över och hon tyckte då att ingentling blivit bättre, självförtroendet var lika dåligt nu, som innan...
Det man behöver tänka på är att inget landsting bekostar en viktoperation för patientens självkänslas skull. Det handlar, som alltid, om pengar. Samhällsekonomi. Viktoperationerna
reducerar i långa loppet kostnaderna för diabetesvård, hjärtsjukvård, vård för förslitningsskador och annat. Självkänslan och självförtroendet får man nog räkna med att jobba med på egen hand.
Därmed inte sagt att plastik inte är motiverat, men utseendet är knappast landstingens motiv till att operera.
Skulle jag då rekommendera andra att genomgå operationen?
Ja. Och nej.
Ja, eftersom det fungerar, eftersom jag mått och mår så bra och för att det minskar risker och dåligt mående. Ser jag till det så rekommenderar jag operationen, tveklöst!
Nej, eftersom beslutet ska komma från en själv, man ska vara medveten och påläst innan man väljer.
Det läkarna säger är att det finns risker med operationen, men att riskerna med att fortsätta vara kraftigt överviktig är större... och då kan jag tycka att det är vettigt att göra operationen INNAN man drabbats av följdsjukdomar. För har man slitit ut lederna eller fått diabetes så har man... Och så tycker jag att man ska rannsaka sig själv och fundera på hur ens bantningshistoria sett ut. Har man lyckats behålla de kilon man tidigare gått ner? Eller har man snarare gått upp, gång på gång? Hur många år har man hållit på med olika dieter? Vad talar för att jag skulle klara av att behålla lägre vikt just denna gången? Räkna på sannolikheten, ta chansen till en hållbar lösning.
Och till sist så är det inte partners, vänner, morsor eller farsor som ska ta beslutet.
Man får räkna med att det finns någon som inte gillar besultet att låta operera sig (Jag hade tur, det är nog ingen som varit direkt negativ).
Operationen gör man för sin egen skull, man vet själv bäst hur man fungerar, hur man kämpat med vikten. Och även om andra tycker det, så är vikten inte endast en karaktärsfråga. Det handlar om gener, missbrukspersonlighet och andra faktorer. Men hä lönsch int´ förklar för en som int´ begrip...
måndag 14 mars 2011
onsdag 9 mars 2011
Då: En halv påse ostbågar, ett paket Ballerina och en liter Cola.
Nu: 40 gram ostbågar. Fyra Ahlgrens bilar och ett glas Sprite Zero.
Uppdatering: Började fundera lite... I kväll har jag smällt i mig onyttigheter motsvarande 250-300 kcal. Nåt slags rekord sen operationen i augusti... Jag strävar inte efter att slå mina rekord, kanske jag ska tillägga... däremot strävar jag efter att nå upp till 1500 kcal/dygn. Inte helt enkelt. Har aldrig lyckats än...
Förut hade jag inte varit nöjd förrän jag frossat i mig minst 1200-1300 kcal. Ett Ballerinakex=63 kcal. Och av dem åt jag lätt tio-tolv på raken. Och så ostisar på det, minst ett hekto=500 kcal. Én liter cola=450 kcal eller nåt...och... ja... det där blev nästan 1600... ett helt dagsintag på ett par timmar. Snacka om kapacitet!
Nu finns det en gräns. En begränsning som jag älskar. När det är fullt så finns det inget reservutrymme. En tugga för mycket så får jag ångra mig ordentligt.
Skickat från min HTC
söndag 6 mars 2011
Om Victoria får välja...
Skickat från min HTC
lördag 5 mars 2011
Ja... nog är det ruskigt trist att Lasse Eriksson var tvungen lämna det jordiska så tidigt.
Det är kanske inte så mycket Piteå har, eller har haft att skryta med (och hockeyspelare räknas inte =) ) men vi har Ronny, Euskefeurat och så Lasse...
Både Ronnys och Lasses humor har nåt genialiskt över sig. Det är inte humor på andras bekostnad, inget vulgärt... men genomtänkt och underfundigt. Och allvarsamt på samma gång.
Det är kanske inte så mycket Piteå har, eller har haft att skryta med (och hockeyspelare räknas inte =) ) men vi har Ronny, Euskefeurat och så Lasse...
Både Ronnys och Lasses humor har nåt genialiskt över sig. Det är inte humor på andras bekostnad, inget vulgärt... men genomtänkt och underfundigt. Och allvarsamt på samma gång.
torsdag 3 mars 2011
onsdag 2 mars 2011
Vår pärla, Toyotan (den som f.n bara går att backa med och som har ett märkligt jordfel som gör att den bara går att starta om förardörren är öppen) behöver en ny växellåda. Den har varit dålig länge. Nu är det riktigt illa. Mannen jag lever med kom backande hem häromdagen.
Idag har han ringt runt på bildemonteringarna (ja, man kan faktiskt fortfarande ringa. Internet har inte monopol. Än) Och faktiskt fått napp! Det finns låddor att tillgå!
Dessutom ville en av skrotarna så gärna bli av med sin sedan några år lagrade Toyotaväxellåda, så att de sänkte priset ordentligt, rakt av. Men de sänkte inte tremånadersgarantin. Och lådan ska enligt uppgift vara testad. Så det är väl bara att chansa... ett par tusen spänn förtjänar bilrackarn, helt klart! Nya delar till den befintliga lådan kostar trippelt så mycket som bilen i sig. Det är den däremot inte värd.
Men... man börjar ju ändå fundera på några saker. Hur kan det komma sig att det är så dålig åtgång på just Toyota Carina II-växellådor från sent -80 tal till tidigt -90-tal? Jag undrar. Och självklart har jag därtill några teorier:
-Det är helt enkelt vansinnigt bra växellådor, som aldrig går sönder, vår undantaget.
-Man skrotar hellre bilen än byter låda, eftersom man måste demontera bilen inifrån, med början i avgasröret, för att komma åt lådan.
-Man hinner inte köra slut på växellådan innan resten av bilen rostat sönder. Det är ju ändå Toyota vi pratar om.
Jag hoppas att det här löser sig. Det finns nåt trevligt, charmigt över gamla bilar. De är enkla, pålitliga och behöver inte hållas skinande rena alltjämt.
Idag har han ringt runt på bildemonteringarna (ja, man kan faktiskt fortfarande ringa. Internet har inte monopol. Än) Och faktiskt fått napp! Det finns låddor att tillgå!
Dessutom ville en av skrotarna så gärna bli av med sin sedan några år lagrade Toyotaväxellåda, så att de sänkte priset ordentligt, rakt av. Men de sänkte inte tremånadersgarantin. Och lådan ska enligt uppgift vara testad. Så det är väl bara att chansa... ett par tusen spänn förtjänar bilrackarn, helt klart! Nya delar till den befintliga lådan kostar trippelt så mycket som bilen i sig. Det är den däremot inte värd.
Men... man börjar ju ändå fundera på några saker. Hur kan det komma sig att det är så dålig åtgång på just Toyota Carina II-växellådor från sent -80 tal till tidigt -90-tal? Jag undrar. Och självklart har jag därtill några teorier:
-Det är helt enkelt vansinnigt bra växellådor, som aldrig går sönder, vår undantaget.
-Man skrotar hellre bilen än byter låda, eftersom man måste demontera bilen inifrån, med början i avgasröret, för att komma åt lådan.
-Man hinner inte köra slut på växellådan innan resten av bilen rostat sönder. Det är ju ändå Toyota vi pratar om.
Jag hoppas att det här löser sig. Det finns nåt trevligt, charmigt över gamla bilar. De är enkla, pålitliga och behöver inte hållas skinande rena alltjämt.
tisdag 1 mars 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)