Var på fest igår. Nån slags bjudfest där arrangörerna bjuder några par och de paren i sin tur ytterligare några par... man visste alltså inte vad -eller vem- som väntade...
Inte många bekanta ansikten, men småtrevligt ändå. Välkomstdrink med Red Gold. Red Gold blir aldrig fel. Först lagtävlingar och sen allmänt mingel... Egentligen är jag ingen festmänniska. En mysig hemmafest med de närmaste vännerna slår högre. Fast det var roligt att vara bjuden och en kul erfarenhet.
Hamnade i diskussion med en arkitekt. Han undrade vad jag pysslade med. Jag svarade.
Han undrade om jag kunde tänka mig att arbeta i Piteå om jag inte skulle få jobb i Sunderbyn... Att jag ville vända på ordningen, Piteå som förstahandsalternativ, kunde han inte förstå, nog måste det väl ändå vara bättre att pendla till Sunderbyn? Jag ställde inga motfrågor.
Han undrade inom vilken del av sjukvården jag vill arbeta och jag sa att av allt som finns att välja på, så är det mesta faktiskt intressant. Primärvård, psykiatri, medicin... Kanske några månader här och några månader där, för att känna sig för, tänker jag... Jo, sa han. Och det måste väl hursomhelst vara bättre än att stämpla hela tiden? undrade han lite menande... (!)
Svarade att jag faktiskt inte har någon erfarenhet av a-kassan och att jag under studietiden jobbar kvar 42% på min tjänst sen åtta år, samt har två barn. Och att min andra hälft också satt sig på skolbänken efter tio års anställning... Löjligt att gå i försvar, jag vet, men det kändes nödvändigt.
Jag har grunnat på det här idag. Lite stött. Vad var det som fick honom att tro att jag varit arbetslös hela livet, för det kändes på sättet han sa det att det var så han menade? Var det utstrålningen, kläderna, åldern? Och varför tänker han att det skulle vara bättre på något sätt, att arbeta i Sunderbyn?
Sen verkade han rätt förvånad när jag berättade om utbildningens upplägg, med forskningsfokus och vetenskapsmetodik... Jag trodde att sjuksköterskeutbildningen var vedertagen (bland allmänheten) som en akademisk utbildning numera...
Man sitter och gör sitt bästa för att vara trevlig och få nåt slags utbyte av en egentligen helt främmande människa... men känner att den andre ser en nästan som mindre vetande och av lite lägre klass, med en sämre utbildning. Det är tack och lov sällan man träffar på sånt. Nästan aldrig faktiskt.
Underbart att veta att jag själv är helt utan förutfattade meningar, särskilt om arkitekter i moderatblå Peakskjorta. Underbart att veta att jag ALDRIG generaliserar och att jag håller en inte mycket, men ändock lite högre klass, rent allmänt.
Oh, I´m good...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar