Lite updates...

Operationen. Sju månader har passerat. Vikten ligger i det högre området inom normalspannet för BMI. Jag mår mycket bättre när jag äter numera och kalorimängden går uppåt, om än jag fortfarande ligger lite för lågt, men jag tror att det löser sig det med.
Det är i alla fall en milsvid skillnad att bära runt på 63,5 kg istället för 93...

TV4:s Kalla Fakta gjorde förra veckan ett program om baksidorna med GBP.
Tycka vad man vill om det, men jag tror ändå att en del patienters missnöje har att göra med att man inte riktigt förstått syftet med operationen, eller inte tagit sig tid/ork att ta till sig den information som ges innan man läggs på operationsbordet. Några kanske är så uppfyllda av glädjen att äntligen bli av med övervikten, så att man inte vill ta till sig viktig information om eventuella negativa konsekvenser. En av de intervjuade i programmet sa att hon ju trodde att allt skulle bli bra, hela livet skulle bli bra. Och här tror jag att ett stort problem ligger. För det är vikten kirurgen hjälper till med, inget annat! Och de problem som tidigare kanske funnits: relationer, psykisk ohälsa, arbetsrelaterade problem och så vidare... de problemen försvinner förstås inte. Men kanske har man lagt all skuld för sitt mående på just vikten...

Plastikoperationer för att reducera överskottshud, och ansvaret för dessa tog man också upp.
En kvinna hade blivit lovad plastik, men sen inte fått den. Skamligt förstås. Har man lovat så har man. Och en stor mängd överskottshud kan förstås vara ett medicinskt problem och ett lidande för patienten.

Men ändå får diskussionen fel fokus...
Den kvinna som inslaget handlade om, hon sa att hon tidigare gömt sin kropp för att hon var fet och nu gömde hon den för all hud som blivit över och hon tyckte då att ingentling blivit bättre, självförtroendet var lika dåligt nu, som innan...

Det man behöver tänka på är att inget landsting bekostar en viktoperation för patientens självkänslas skull. Det handlar, som alltid, om pengar. Samhällsekonomi. Viktoperationerna
reducerar i långa loppet kostnaderna för diabetesvård, hjärtsjukvård, vård för förslitningsskador och annat. Självkänslan och självförtroendet får man nog räkna med att jobba med på egen hand.
Därmed inte sagt att plastik inte är motiverat, men utseendet är knappast landstingens motiv till att operera.

Skulle jag då rekommendera andra att genomgå operationen?
Ja. Och nej.

Ja, eftersom det fungerar, eftersom jag mått och mår så bra och för att det minskar risker och dåligt mående. Ser jag till det så rekommenderar jag operationen, tveklöst!
Nej, eftersom beslutet ska komma från en själv, man ska vara medveten och påläst innan man väljer.

Det läkarna säger är att det finns risker med operationen, men att riskerna med att fortsätta vara kraftigt överviktig är större... och då kan jag tycka att det är vettigt att göra operationen INNAN man drabbats av följdsjukdomar. För har man slitit ut lederna eller fått diabetes så har man... Och så tycker jag att man ska rannsaka sig själv och fundera på hur ens bantningshistoria sett ut. Har man lyckats behålla de kilon man tidigare gått ner? Eller har man snarare gått upp, gång på gång? Hur många år har man hållit på med olika dieter? Vad talar för att jag skulle klara av att behålla lägre vikt just denna gången? Räkna på sannolikheten, ta chansen till en hållbar lösning.

Och till sist så är det inte partners, vänner, morsor eller farsor som ska ta beslutet.
Man får räkna med att det finns någon som inte gillar besultet att låta operera sig (Jag hade tur, det är nog ingen som varit direkt negativ).
Operationen gör man för sin egen skull, man vet själv bäst hur man fungerar, hur man kämpat med vikten. Och även om andra tycker det, så är vikten inte endast en karaktärsfråga. Det handlar om gener, missbrukspersonlighet och andra faktorer. Men hä lönsch int´ förklar för en som int´ begrip...