En dag i taget...

Människor med missbruksproblem, oavsett vilket missbruk det må vara, och som deltar i självhjälpsgrupper brukar leva efter devisen En dag i taget. Att lova nykterhet eller att ta avstånd från det man missbrukar, mer än just i dag, är alltför övermäktigt... ingen orkar lova nåt sånt för en hel livstid... men om föresatsen är att hantera det just idag, så blir det kanske inte för stort... och visst är det sant: En dag i taget. Igår har passerat. I morgon vet jag inget om. Idag när jag var ute och promenerade/joggade så funderade jag på det: En dag i taget: ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Jag är av naturen lat. Motion är ett nödvändigt ont. Och jag vill så gärna se det roliga med det, men det uppenbarar sig liksom aldrig... Just nu tycker jag att det är otroligt att kunna jogga utan blodsmak, smärta och andfåddhet. Det känns så lätt, jämfört med tidigare. Men jag är rädd att det snart blir ett ok att bära, ett jobbigt måste, som jag till slut lägger av med. Men om jag tänker En dag i taget... de joggingturer jag redan tagit gick ju bra, hur det går i morgon, om jag ens kommer iväg vet jag inte. Men idag ska jag. Just idag. ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Jag har, efter att nyligen ha läst ett inslag i tidningen Mama, följt en blogg om Linda, som 2009 drabbades av en aggressiv bröstcancer som sedan spridit sig till nästan hela hennes kropp. Idag lämnade hon jordelivet och tre barn blev utan mamma, ett bonusbarn blev utan extramamma, en make blev ensamstående och ensam förälder... Och jag funderar varför jag följt bloggen. Inte för att jag är genuint intresserad av cancer. Inte för att jag vill gotta mig åt en innehållsrik historia. Inte för att jag fascineras av hennes blogg mer än nån annan... Men faktiskt för att påminna mig själv om att det skulle kunna hända mig också. När som helst. Kanske kan jag genom att läsa det, ingjuta lite tacksamhet för att jag fortfarande finns här. Att lära mig njuta av idag, den enda dagen jag med säkerhet vet att jag har... Ibland slås jag av den där får-inte-bli-sjuk-för-jag-har-två-barn-att-ta-hand-omångesten... Och då är det bra att ta tag i de där orden igen: En dag i taget. Jag är frisk idag. Imorgon vet jag inget om, men om jag gör vad jag kan idag för att hålla mig frisk, så har jag gjort vad jag kunnat. Vad som sen är meningen ska ske i morgon, det kan jag inget göra åt... ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Operationen, för att bli lite tjatig, (jag har pratat om den rätt mycket, jag vet) är en sån sak jag gjorde för att ha gjort det jag kunnat för min hälsa. Min förkärlek för socker botas inte med en operation, det är jag medveten om och blir det nödvändigt får jag gå vidare med den biten. Men operationen begränsar möjligheten att missbruka socker. I alla fall nu. Hur det blir i framtiden vet jag inget om. Men just idag är jag stark, just idag mår jag bra... En dag i taget... ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Det är såna saker jag funderar på då jag är för mig själv med en god playlist i öronen... Ganska vettigt spenderad tid, om jag får säga det själv! En dag i taget! ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Vet inte varför, men jag lyckades inte få till nån styckeindelning... så det blidde linjer istället...