Kissologi och sällskapsspel

Sonen har upptäckt tjusningen (som jag förmodar att det är) med att ståkissa.
Själv är jag väl sådär lagom förtjust, för det tycks vara med ståkissande som med Othello: "A minute to learn, a lifetime to master"

Men vaddådå, tänker ni kanske, det är väl bara att säga åt honom att sätta sig ner?

Jovisst, i den bästa av världar... Men eftersom den här gossen aldrig, aldrig någonsin är kissnödig så kommer han ålande, hoppande och studsande när nöden blivit plötsligt påkommen och outhärdlig. Och då finns ingen tid att sätta sig ner. Bara ståplats hinns med...
Trycket är då, som ni säkert förstår, ganska högt och resultatet när man släpper knicken på slangen blir därefter... Alldeles nyss har jag torkat av toalettstolen, sophinken och en pall... allt medan pojken stod bredvid med sitt allra bredaste leende, sprunget ur glädjen över det uträttade stordådet.

Och det något tragikomiska i det hela är, att jag tror att om tio år kommer han fortfarande att tycka att det är lika roligt!
Men förhoppningsvis har han då något så när lärt sig behärska tekniken. Hur man torkar upp alltså.