Den nästan riktiga patienten...

Känner att jag ju måste rapportera hur vår date med Alf -den nästan levande patienten- gick...

Det verkar finnas ett särskilt övningsrum på LTU, för varenda tänkbar händelse som kan uppstå i omvårdnaden av en sjuk människa... rum för HLR-träning, provtagning, sterilisering... (av material alltså, inget annat!) You name it! Idag lättades på förlåten till ytterligare ett sådant rum. Den nästan levande patientens sjukrum. Sjukhussäng med full utrustning; övervakningsenhet, syrgas, sugutrustning... och så patienten då. En helkroppsdocka med puls, andning och blodtryck. Och som började prata med oss direkt vi kom in.
Rösten lät misstänkt lik Örjan, en av våra lärare... och efter att ha samtalat lite med honom... dockan... eller Örjan... så förstod vi att han såg oss. Örjan alltså, inte dockan. Bakom en spegelvägg, precis som i förhörsrummen i kriminalserierna, så satt Örjan bakom rutan och iakttog oss, och i scenarieträningen reagerade han på det vi utsatte dockan för. Svarade på våra frågor... gnällde lite när vi satte venkatater... han talade om var han hade ont och mätarna visade på skyhögt blodtryck, pulsen var hög och ojämn, det kunde man tydligt känna när man höll fingrarna på dockans hals, handled eller ljumske...

Nånstans i den där dockan fanns alltså en högtalare och en mikrofon... och det kändes, tro det eller ej, ändå rätt naturligt att behandla den där gummikroppen som en riktig människa, eftersom den pratade...

Ytterligare ett spännande moment avbockat. Rask marsch vidare mot tentorna.